En tidning av slumpen
Vem som helst är intressant. Eller? Tidningen Bänken testar tesen. Våra utsända sätter sig på en bänk i Stockholm för att göra ett porträtt av den person som först slår sig ned bredvid. Texten lämnas sedan till utvalda text-, ljud- bild- och formkonstnärer som får göra sin personliga tolkning.
Bänkenställen
Bänken finns att hämta gratis i utvalda butiker, caféer och bibliotek i Stockholmsområdet. Bland annat Stadsbiblioteket, Kulturhuset, Medborgarplatsens bibliotek, Brunogallerian, Grandpa, Tjallamalla, Konst-ig, Copacabana och Rönnells Antikvariat.
Idé och art direction
Pasadena Studio
Anton Hull (0703522219)
Maria Loohufvud (0708822817)

Vill du veta mer?
Följ Bänken på Facebook
Bänken #7

Text: Katarina Sjöstedt
Foto: José Figueroa

»En extremt vanlig människa.« Så beskriver Mildred Odenlid sig själv. Efter 75 år som vanlig människa vet hon hur man står upp för sig själv i ett brukssamhälle och hur man klarar av att gå vidare när ens närmaste dör.

– Han dog på lördagen och på måndagen gick jag till jobbet. Jag ville att allt annat skulle fortsätta som vanligt.

Mildred Odenlid var 49 år när hennes man Maltes hjärta gav upp. Han hade väntat på en transplantation sedan våren men i november blev det för sent. Det var morgon och Malte läste som vanligt Dagens Nyheters sportsidor i sängen när det hände.

– Det var chockartat. Jag visste ju att han var sjuk. Men när man vaknar en vacker dag och ens man ligger död bredvid så är det inte så kul.

Den starka höstsolen håller fortfarande kylan borta från Hässelby torg trots att löven börjat gulna. Mildreds vita hår ser silkesmjukt ut i solen. Hon har precis varit hos frisören när hon slår sig ner på Bänken.

Vi sitter på den mittersta raden av tre med ryggarna mot en tom scen. Den är gul och ser ut att vara ritad av en folkhemsarkitekt samtidigt som resten av torget. Men scenen är i bakgrunden nu. Människorna på Hässelby torg skyndar mot Ica eller tunnelbanan och vi på bänkarna är vända mot dem. Mildred berättar om sin man. Hennes dalmål är diskret men tydligt.

– Han var väldigt initiativrik. Han älskade att bygga saker och byggde en sommarstuga. Han var väldigt fysiskt stark.

I högerhanden håller Mildred sina gångstavar som hon tittar ner på när hon berättar om Malte som nu varit död i 27 år.

– Han kom från Norrbotten och pratade meänkieli. Han var uppväxt i laestadiansk miljö. De har en väldigt sträng syn på synd. Men han tog avstånd från det. Han var en syndare så att säga. Vi gick ur Svenska kyrkan, säger hon och ler.

För Mildred var det ingen stor grej att gå ur kyrkan. Hon har aldrig varit särskilt religiös.

– Jag kommer inte från en sådan miljö. Jag gick ur i protest mot att kyrkan inte tog ställning i kvinnoprästfrågan. Det måste ha varit på 60-talet. Malte var nog väldigt trött på det religiösa, jag tror att han tyckte det var ganska skönt. Han var så realistisk.

Historien om Mildred Odenlid tar sitt avstamp i uppväxtens Långshyttan. Ett litet brukssamhälle i södra Dalarna.

– På den tiden var det ett utpräglat klassamhälle. Det var en väldig skillnad på oss arbetare och ingenjörerna.

Mildreds pappa var kommunalpolitiker och engagerad i fackförening vid sidan av jobbet. Mamman var aktiv i kvinnoklubben.

– Det var strejker och lockouter. Det där har jag fått i blodet kan man säga. Det var mycket diskussion vid middagsbordet.

Hon minns särskilt när hon läste Vilhelm Mobergs bok »Därför är jag republikan«.

– Jag blev så himla arg och då diskuterade jag med min far, säger hon och skrattar.

– Och min far sa: kungar och kungar, det kostar lika mycket med en president. Han var en sån där praktisk Per Albin Hansson-socialist.

– En gång när han fyllde år fick han ett porträtt av Per Albin Hansson som vi hade på väggen hemma, ungefär som Stalin. Det var lite konstigt, men så var det.

Intresset för politik har fortsatt att vara en viktig del av Mildreds liv. Tillsammans med Malte, även han socialdemokrat, fortsatte samtalen. I grunden tyckte de lika även om de hade olika ingångar.

– Han var mer bonde och kom ju från en liten by. Han hade inte fått det itutat från födseln som jag. Eller jag kanske ska säga: »blivit hjärntvättad som jag«, säger hon och skrattar.

– Han blev socialdemokrat av egen övertygelse om att det var det bästa att vara vänster.

Mildred beskriver sig som en blyg person. Särskilt under uppväxten. Hon försökte dölja sin osäkerhet inför sociala sammanhang genom att vara mer framfusig än hon kände sig, ibland var hon lite för burdus kan hon tycka så här i efterhand.

– Det var en strategi för att överleva. Klimatet är ju hårt i ett sånt där brukssamhälle. Alla känner alla och man måste vara på ett visst sätt. De som inte passar in flyttar till Stockholm.

Tillsammans med kompisen Anna-Lisa ingick hon ett förbund. De skulle inte finna sig i bruksmentaliteten.

– Vi var lite oppositionella. Vi vägrade att gå och dansa och ställa oss där nere på dansgolvet och bli utvalda som kossor. På den tiden fick inte tjejerna bjuda upp. Man skulle stå där med sin väska och vänta på att det skulle komma någon kille. Nej, det gick vi inte med på, så vi satte oss på serveringen och lyssnade på musiken istället. På det viset blev jag intresserad av jazz. Inte väldigt modern jazz utan mer dansmusiksjazz. Swing och sånt. Det lyssnar jag fortfarande på.

Mildreds barnbarn kallar henne för rödstrumpan berättar hon.

– Farmor, du är lite rödstrumpa säger de. Jag försöker få dem på andra tankar när de pratar massa strunt om tjejer. De får ju intryck från skolan. Men jag tror att de mest retar mig.

Med åren dog vänskapen mellan Mildred och Anna-Lisa ut.

– Vi var på klassträff en gång, det måste ha varit 1981, då var det väldigt roligt att träffa henne. Hon blev så himla glad att träffa mig så att hon grät. Men sen förlorade jag hennes telefonnummer. Jag kom inte riktigt ihåg vart hon bodde och så hade hon gift sig med en kille som jag inte kom ihåg efternamnet på ... Nu vet jag ju inte ens om hon lever längre.

I stället blev en av Mildreds storasystrar och systerns dotter viktiga vänner när hon blev äldre. De bodde också i Stockholm. Men är båda döda nu.

– Det är ju så, man blir mer och mer ensam ju äldre man blir, konstaterar Mildred nyktert.

Jag frågar vad hon tänker om döden.

– Den är oförklarlig. Eller över huvud taget är livet oförklarligt. Jag kan inte förstå det. Att det ska ta slut helt plötsligt. Allting man har tänkt och drömt, alla man känner, ljuset och mörkret, allt är borta. Jag förstår ingenting. Jag tror att vi förstår lika lite om livet som en myra förstår av storstaden. Vi förstår inte och det är ingen idé att grubbla heller. Jag försöker låta bli att grubbla för mycket och försöker leva för dagen. Annars blir man bara deppig och man kan kanske råka in i depression.

Mildred är yngst i en syskonskara på fem. »Den bortskämda lillasystern« kallar hon sig. Hon var den enda som familjen hade råd att låta gå i realskolan i Hedemora – trots att de andra var mer begåvade enligt Mildred.

– De hade aldrig någon chans helt enkelt, det var väldigt knapert på den tiden. Men de visade aldrig någon avundsjuka mot mig och unnade mig allt.

Däremot har Mildred själv dåligt samvete för att hon aldrig blev något finare än administratör på socialdistrikt 15 i Vällingby. Som lärarinna. Hon har inte gjort »den där klassresan« säger hon. Mot slutet av realskolan blev hennes pappa sjuk i tbc och inkomsterna från sjukkassan täckte inte kostnaderna för Mildreds utbildning. »Ett förskräckligt minne«.

– Jag skämdes. Det var ju ändå så, man skämdes för att man var fattig. De andra var borgarbarn och bondbarn och hade inga sådana problem. Men när jag berättade för fröken sa hon att hon skulle betala min terminsavgift. Det var ju fantastiskt! Det glömmer jag aldrig. Sonja Jakobsson hette hon och var från Göteborg. Men hon är väl död nu. Det var så länge sedan.

Mildred fick sin realexamen. Men sen skulle hon skaffa jobb direkt. Egentligen hade hon helt andra drömmar. Hon ville fortsätta att studera på latinlinjen och ta studentexamen.

– Jag var urdålig på matte men bra på svenska och drömde om att bli journalist eller bibliotekarie. Efter studentexamen hade jag kunnat söka in på journalisthögskolan eller biblioteksskolan i Borås. Men jag är ju inte direkt ensam om att ha haft drömmar som inte blivit av på grund av dålig ekonomi.

I stället har hon gått några korta ABF-kurser för att få utlopp för sitt språkintresse.

Jag frågar om hon har några drömmar kvar att uppfylla.

– Nej, jag är ganska nöjd med mitt liv ändå. Huvudsaken är att det går bra för barnen och barnbarnen. Att de inte blir arbetslösa. Det är en mara.

Hur kommer det sig då att Mildred sitter här på Bänken i Hässelby Gård efter ett frisörbesök en solig dag hösten 2013? Det började kanske med att hon och Malte flyttade till Stockholm i början på 1960-talet. De hade bott ihop i Falun i några år men Malte blev arbetslös och fick ett nytt jobb som sjukvårdare på Långholmens sjukhusavdelning.

Vid det laget hade Mildred och Malte två små söner, fyra och ett år gamla. Mildred var 26 år och hade jobbat som sjukvårdsbiträde och administratör på Försäkringskassan innan hon fick barnen. Det var ont om lägenheter 1964 och familjen flyttade in i en etta på Högalidsgatan på Södermalm.

– Jag fick en chock när jag kom dit. Den låg på första plan, man såg inte solen. Jag minns hur jag tittade ut genom fönstret och såg en liten glimt av himlen bakom något högt hus. Åh, jag tyckte det var förskräckligt.

Då bestämde hon sig. Hon kunde inte bara gå hemma med barnen om de skulle få ihop pengar till en insats till en lägenhet. Hon såg en annons om städjobb och började jobba på Konsum om kvällarna.

Fyra år senare hade de råd med en egen lägenhet i Tensta.

– Det tyckte jag var underbart. Vi bodde alldeles vid parken och hörde kyrkklockorna. Jag tyckte det var så idylliskt. Men min man ville helst bo i ett hus, det var hans dröm eftersom han var från landet. Då anslöt vi oss till kommunens hussparande.

På 1970-talet byggde de ett eget radhus i Vinsta mellan Vällingby och Hässelby.

Vi kommer tillbaka till den där lördagsmorgonen i november. Hur förändras man när ens livskamrat ena stunden läser Dagens Nyheters sportsidor hemma i radhuset som man byggt tillsammans, och nästa stund är borta för alltid?

– Man inser att livet är kort och att man ska ta vara på dagen som den är. Inte gräma sig för mycket och inte tänka så mycket bakåt eller framåt utan vara i nuet. Det är den bästa lärdomen jag har fått.

Mildred fortsatte att gå till jobbet på socialdistrikt 15 i Vällingby direkt efter Maltes bortgång. Förstående arbetskamrater och vardagsrutiner hjälpte henne att ta sig igenom chocken.

– Man måste prata med folk. Någon som man har förtroende för. Med hjälp av släktingar och goda vänner så tar man sig vidare.

Två år senare träffade hon Sundman. Mildred vill att vi kallar honom så. Det är något annat säger hon. De är sambos.

Första mötet var på en finlandsfärja ett år efter Maltes död. Sundman var på väg till sin sommarstuga och Mildred åkte bara med »fram och tillbaka du vet«.

– Jag tyckte att han var snäll... och ganska så snygg.

De blev inte tillsammans på en gång.

– Inte i den åldern, då aktar man sig vet du, säger hon och skrattar, men blir sedan allvarlig.

– Nej, men det gäller att vara lite försiktig när man har familj sedan tidigare. Titta lite först och se vad det är för sorts typ.

Sundman och Mildred höll kontakten och efter fyra år flyttade de ihop. Han hade ett radhus men hon ville vara försiktig och tänka på framtiden.

– Jag ville flytta någonstans där vi båda två kan ha kontrakt så att det inte blir några juridiska problem. Har man två familjer och den ena dör så kanske man står där utan bostad. Man kan ju inte sätta sig i den sitsen när man är äldre. Man måste vara förståndig. Jag ville ha en bostad där båda kan bo kvar. Det är ju ganska joxigt att flytta i den här staden.

Efter några år i Sollentuna hamnade Sundman och Mildred i Hässelby Villastad.

Jag frågar om det är något mer vi borde prata om innan vi skiljs åt.

– Nej, jag är en ytterst vanlig människa. En pensionär som tränar för lite och äter för onyttigt. Ibland tänker jag: Är det värt det att springa runt? Jag läste i Dagens Nyheter om 90-åringar som håller på med styrketräning. Det är klart att det är socialt för dem. Men man kan hitta det på andra sätt. Jag är med i PRO och så där.

Nu ska hon faktiskt hem och ringa några samtal inför månadsmötet, berättar hon. Det kan vara svårt att få folk att engagera sig, många är trötta och sjuka, men hon brukar försöka att ringa runt ändå.

Mildred tar tag i sina gångstavar och ställer sig upp. Det väsande ljudet från ett tunnel- banetåg som glider in mot Hässelby Gård blandas med torgets prassel och mummel.

– Räcker det så? ¶