En tidning av slumpen
Vem som helst är intressant. Eller? Tidningen Bänken testar tesen. Våra utsända sätter sig på en bänk i Stockholm för att göra ett porträtt av den person som först slår sig ned bredvid. Texten lämnas sedan till utvalda text-, ljud- bild- och formkonstnärer som får göra sin personliga tolkning.
Bänkenställen
Bänken finns att hämta gratis i utvalda butiker, caféer och bibliotek i Stockholmsområdet. Bland annat Stadsbiblioteket, Kulturhuset, Medborgarplatsens bibliotek, Brunogallerian, Grandpa, Tjallamalla, Konst-ig, Copacabana och Rönnells Antikvariat.
Idé och art direction
Pasadena Studio
Anton Hull (0703522219)
Maria Loohufvud (0708822817)

Vill du veta mer?
Följ Bänken på Facebook
Bänken #6

Text: Olle Eriksson
Foto: Ylva Sundgren

Efter en kringflackande uppväxt i Jämtlands byar tog sig Sven Rydell med Olof Palmes hjälp till Algeriet. Med sig hade han kärleken, tekniken och några kassetter jazz.

Klockan är strax efter ett en tisdag i april.

På en bänk uppe vid Mosebacke på Södermalm i Stockholm sitter Östersundsbon Sven Rydell, 75, med en barnvagn. Hans fem veckor gamla barnbarn ligger och sover. Själv njuter han i solen. Han väntar på sin dotter som är hos kiropraktorn.

– Jag är pensionär sedan många år tillbaka och har gott om tid, säger Sven och makar på sig litegrann för att ge plats på den solvarma bänken. Sedan berättar han, på mjuk jämtländska, om livet.

Minnet

– Kan du tänka dig att ingå äktenskap med mig?

Året är 1952 och Sven, 15 år, ligger på sängen i sitt rum på en gård i Jämtland när han hör farbror Nils ställa frågan till hans mamma. Mamman jobbar som hushållerska hos farbror Nils som är en av flera änkemän hos vilken Sven och hans mamma bott under Svens uppväxt. Sven har ofta bytt skola, på några ställen blev han hackkyckling och trivdes inget vidare. Nu är han trött på att kuska runt och inte veta var han ska bo härnäst. Han längtar efter en fast punkt och här hos Nils och hans två söner har han känt sig trygg. De har behandlat honom som en i familjen, sönerna har sett honom lite som sin lillebror och farbror Nils lyssnar när Sven pratar. Nu ligger han där och håller andan i väntan på vad mamma ska svara. Hjärtat dunkar hårt i bröstkorgen, han knyter näven och skriker inombords ”säg ja”. Men genom väggen hör han henne:

– Jag kan inte, jag måste tänka på mina barn.

Mamman

– Mamma Märta föddes 1889 och växte upp på den jämtländska landsbygden. Livet var tufft för alla som bodde där. Hon var en hårt arbetande människa, flitig och förståndig. Hård mot sig själv och snäll mot andra, berättar Sven.

Svens pappa var uppfinnare och entreprenör. Han startade bland annat tillverkning av läskedrycker som han själv körde ut till butiker och hotell i västra Jämtland. På etiketterna stod det ”Med vatten från Åreskutans topp”. När Sven var fyra år flyttade pappan till Stockholm.

– Som storstadsmänniska trivdes han kanske inte i Åre, det var bara en liten ort bland andra på den tiden. Han var en snäll man men hade alkoholproblem. Han dog när jag var åtta år och vi hade aldrig någon riktigt nära relation.

– Jag hade även två äldre syskon som fick jobb tidigt och flyttade hemifrån. Så det var mamma och jag.

Mamman försörjde sig och Sven på flera olika sätt. Hon var hushållerska och arbetade inom jordbruket. Under fyra somrar var hon fäbodtös på de jämtländska fäbodvallarna. Hon skötte kor, mjölkade och gjorde ost och smör. Sven hjälpte också till.

– De lekkamrater jag hade var kottar, kor och getter. På både gott och ont gick jag kanske miste om sådant man lär sig i sällskap med andra barn. Ett barn av idag skulle nog bara klara av fem minuter i den miljön, men jag har inget dåligt minne av den tiden. Jag tror att jag lärde mig tålmodighet och blev stärkt av det. När jag var elva, tolv år hjälpte jag mamma med jordbruksarbete efter skoldagen och på höst- och sommarloven. Vi jobbade manuellt, det fanns inga traktorer förrän en bit in på 1950-talet. Under vinter och vår samlade jag ved. Det eldades ju bara med ved på den tiden.

Av och till var Sven och mamman fattiga. Sven brukar skoja och säga att han är uppvuxen på sillrens och potatisskal.

– Det är inte riktigt sant, men mamma hade inte möjligheter till ett särskilt exklusivt matkonto om man säger så.

Hos änkemännen och ungkarlarna på gårdarna fick de oftast ett eget rum. Men efter ett eller ett par år var det dags att flytta vidare.

– Jag tror inte att mamma trivdes med gubbarna, förutom hos Nils då. Jag minns att jag önskade en plattform, ett ställe att stanna på. Jag tror det där livet var lite skadande för mig som barn. Man blev osäker på sitt eget värde som människa ibland. Det var därför jag blev så ledsen när mamma sa nej till frieriet.

Jazzen

I tolvårsåldern hittade Sven en av sitt livs stora passioner. Han upptäckte jazzen. Varje kväll mellan klockan åtta och nio var det ett musikprogram på radio som han andäktigt lyssnade på.

– ”Vrid av oljudet” kommenterade min omgivning, men jag älskade det jag hörde. Musik, i det här fallet jazz, är en samlande kraft för människor. Det finns ett utvecklingsbart innehåll och djup. När du hör nya saker varje gång du lyssnar på samma skiva, då har musiken börjat charma dig, säger Sven.

Han tycker om att lyssna tillsammans med någon annan. Det fina i att höra ett utdrag ur ett solo och upptäcka samma saker, samma detaljer. Sven menar att musiken växer i dialogen med andra, att det annars är lätt att fastna i sina egna upplevelser. Miles Davis är en favorit.

– Honom borde man lära sig om i skolan. Det är bra mycket viktigare än psalmverserna.

Trots passionen har Sven aldrig varit inne på att spela musik själv.

– Jag gjorde något försök att lära mig men det var halvhjärtat. Mamma sjöng och spelade lite och var duktig på det, men jag ville hellre lyssna på jazz eller klassiskt, i stället för att själv brumma nåt mindre intressant.

En gång i veckan går han ut och lyssnar på livemusik hemma i Östersund. Mestadels blir det jazz men även lite folkmusik och klassiskt. Fem, sex gånger per år går han på jazzklubb i Stockholm.

– Bra musik är stort, en dimension i livet som jag är lyckligt lottad att ha fått en del av.

Kärleken

Den här gången är Sven Rydell inte i huvudstaden för jazzens skull, utan för barnbarnet. Han lutar sig fram och tittar in i vagnen på den sovande bebisen. Han minns lyckorusen vid förlossningarna av sina två barn.

– Jag tänkte aldrig annat än att jag ville vara med när mina barn föddes. Att få vara med och hjälpa till när ett barn äntligen kommer ut ur sitt gömställe, då är glädjen ofattbart stor. Det fanns nog många på den tiden som inte kom på tanken att vara med. Trist för dem tycker jag.

Sven och hans nuvarande fru, Carin, fick inga gemensamma barn. När de träffades 1973 hade hon en son sedan tidigare och Sven hade ett barn från en tillfällig relation och ett med sin dåvarande sambo. Carin bodde i samma fastighet som Sven och sambon och de träffades första gången på dotterns treårskalas. Deras barn var kompisar och så småningom fattade Sven och Carin tycke för varandra. Separationen från sambon blev mycket svår. Sven säger att det är ett sår som inte försvinner och det märks att han har svårt att prata om det 40 år senare.

Han beskriver Carin som en lättsam och trevlig kamrat. Bestämd på många sätt, men också mjuk. Sedan de blev pensionärer är de nästan alltid tillsammans. De går på konserter, är ute i skogen och på fjället.

– Om man vill leva länge tillsammans, vilket blir mindre vanligt nu för tiden, så är det bäst om båda är trygga i sig själva, har omtanke om varandra och inte är så egofixerade. Då kan relationen bara bli bättre med åren.

Algeriet

Tillsammans med Carin och hennes son upplevde Sven en spännande tid i Algeriet. Han arbetade som tekniker och fick möjlighet att resa dit för att utveckla landets telekomnät.

– Vi var där första gången 1977–79. Vi bodde där permanent då och jag höll kontakten med mina två barn brevledes, vilket gick bra.

Anledningen till projektet var att Olof Palme under tiden som kommunikationsminister besökt Algeriet och lovat hjälp. Sven och tolv andra tekniker, många med familj, flyttade dit och bodde i landet i nästan tre år med uppdraget att utbilda och träna algeriska tekniker.

– Vårt jobb var väldigt annorlunda från det vi var vana vid hemifrån. Vi samarbetade med lokala nybörjare och erfarna arbetare, chefer i teknik och administration, generaldirektörer och även ministrar.

Han beskriver tiden i landet med värme.

– Att lära känna kamrater från andra kulturer och med andra tänkesätt, gav ett vidgat perspektiv på arbete och relationer i sättet att vara och prestera. Jag uppfattade dem som mer lugna och humanistiska än oss svenskar. Jag minns att jag frågade en av mina nyvunna vänner om hur han såg på landets framtid. Han svarade att inom tio år skulle Algeriet ha samma standard som Sverige. Nu har det gått 35 år utan större framgångar, vilket är tråkigt.

Sven berättar att några av de andra familjerna hade svårt att klara kulturkrocken och kontakten med den lokala befolkningen.

– Men jag, min fru och hennes son, är fortfarande glada över åren i Nordafrika. Jag tror man växer som människa av sådana erfarenheter. Jag minns att jag fällde en tår när det var dags att skiljas åt och säga hej då.

Sven åkte tillbaka till Algeriet ett par vändor i början av 1990-talet men sedan lades projektet ned.

– Man hade inte längre samma tänk om att hjälpa som på 70-talet utan pengarna styrde, säger Sven som jobbade som tekniker hela sitt yrkesliv, från att han var 19 tills han blev 71 år.

Idag

Nuförtiden består livet av teknik, musik, vänner, grannar, hustrun och hunden. Allt på ”normala pensionärers vis”, som han säger.

– Från det jag föddes till idag har jag gjort en enorm klassresa och det har format mig. Min generation har verkligen gjort ett språng. Jag är glad att jag har fått uppleva det. En dag tar det slut, men jag tänker aldrig på att dö. Mina kamrater kommer väl att bli ledsna, men jag vill gärna att det blir en bra fest som avslutning. Jag ska se om jag kan lägga undan en slant till det.

Svens dotter har kommit tillbaka från kiropraktorn. Hon tittar lite förvånat på sin pappa som sitter och lägger ut texten om livet.

– Han har integritet och är en levnadsglad människa, säger hon och greppar barnvagnen.

– Ja, jag är en ganska nöjd och pigg krabat på snart 76 år. Oftast på språng, säger Sven och tittar på sin dotter. Nu måste vi gå. Jag hade inte gjort den här reflektionen över mitt liv om inte du hade frågat. Det var en kul resa bakåt, säger han och försvinner tillsammans med dotter och barnvagn nedför kullerstensgatorna. ¶