En tidning av slumpen
Vem som helst är intressant. Eller? Tidningen Bänken testar tesen. Våra utsända sätter sig på en bänk i Stockholm för att göra ett porträtt av den person som först slår sig ned bredvid. Texten lämnas sedan till utvalda text-, ljud- bild- och formkonstnärer som får göra sin personliga tolkning.
Bänkenställen
Bänken finns att hämta gratis i utvalda butiker, caféer och bibliotek i Stockholmsområdet. Bland annat Stadsbiblioteket, Kulturhuset, Medborgarplatsens bibliotek, Brunogallerian, Grandpa, Tjallamalla, Konst-ig, Copacabana och Rönnells Antikvariat.
Idé och art direction
Pasadena Studio
Anton Hull (0703522219)
Maria Loohufvud (0708822817)

Vill du veta mer?
Följ Bänken på Facebook
Bänken #5

Text: Christopher Holmbäck
Foto: Moa Karlberg

När Katja Vanina fyllde åtta träffade hon Elvis. Nu har de känt varandra i nio år och han påminner henne fortfarande om tankar som snurrat sedan hon var liten. Vad innebär det att vara människa? Vad är skillnaden på rätt och fel? Hur tar man ansvar?

Den blå ballongen

Rulltrappan för Katja ned på Gullmarsplans perrong. De gula bokstäverna visar att det är tio minuter kvar till tunnelbanan som ska ta henne söderut, till tandläkaren.

Ett tåg kommer in på andra sidan perrongen. Dörrarna öppnas och en pojke med en blå ballong i handen springer ut. Han fångas av upp en man – pappan? – som drar killen i armen.

Vad hårdhänt han är! tänker Katja. Men de skojar väl?

Det är mitt på dagen, ett tjugotal personer går ut ur tåget och mot rulltrappan, förbi Katja.

Pojken kommer loss men blir fälld av mannen. När pojken börjar skrika tystar mannen honom med handen.

Håller han för näsan också!? Det ser inte ut som en lek, det ser ut som att han kväver honom!

Folk går förbi. Ingen reagerar. Pojken reser sig, slingrar sig ur greppet, springer, skriker. Mannen fäller honom igen och nu ser Katja att han håller handen över både näsa och mun.

Hon ser allt.

Plötsligt står hon där. Framför mannen. Och hör sig själv säga: Vad fan håller du på med?

Jag gör ingenting, svarar han.

Jag ser ju vad du håller på med, du håller ju på att kväva honom.

Vi leker bara.

Nu bildar människor en ring runt Katja, pojken och mannen. Ett äldre par, en ung man, en kvinna med två barn. Katja ser paniken i mannens ögon.

Pojken står bredvid mannen och tittar på henne med gråtna kinder. Katja säger:

Får jag prata med killen?

Nej, han kan inte prata, säger mannen och tar ett hårt tag i pojkens arm och drar honom bakom sig.

Nu ska vi gå.

De tar rulltrappan upp till Gullmarsplan. Pojken får med sig sin ballong och försvinner.

Katja ser dem aldrig igen.

Gullmarsplan

Tre månader senare. Tunnelseende människor med vita hörlurar och raska pendlarsteg strömmar upp från perrongen. Så ebbar det ut till en enstaka släntrare som petar på sin telefon. Ingen ser duvan som sitter ovanpå en skylt och betraktar dem medan hon pickar i fjädrarna och bygger på sin skithög. Ingen känner Katja Vanina. Hon väntar på bussen som ska ta henne till villan i Stureby. Där ska hon plugga inför morgondagens skoldag på

Jensens gymnasium Norra där hon precis börjat andra året på Naturprogrammet.

Katja sitter på en av de två bänkarna i hallen på Gullmarsplan. Bänkarna är byggda runt tjocka pelare så att människorna som sitter där är vända bort från varandra.

Jag frågar henne vad som är det första hon tänker på när hon vaknar.

Elvis

Jag har fyra kaniner så jag brukar mest tänka på hur jag ska lägga tiden på att mata dem och ta hand om dem innan jag går till skolan.

Jag har haft dem i nio år, nu är det tredje generationen. Men den första lever fortfarande, så han är nio: Elvis.

Vad de betyder? En hobby kanske. När jag var mindre var jag väldigt sysselsatt med att ta hand om dem och tänkte mycket på hur man ska behandla någon annan och visa respekt för dem, och lära dem vad som ärrätt och fel.

Jag fick Elvis när jag fyllde åtta och då var han väldigt aggressiv. Han röt åt en och attackerade en och man kunde verkligen inte röra honom. Men sen fick jag honom till att han kunde äta ur min hand, han äter på äpplen som jag har i munnen, han slickar på handen när jag klappar honom.

Hur jag gjorde? Jag tillbringade mycket tid med Elvis. Jag visste att kaniner är rädda för vatten så om den gjorde någonting fel så var det en liten schum schum. Idag är han jättegullig. Han springer runt och har blivit ganska tjock på sistone.

Jag har tänkt på rätt eller fel i ens beteende ända sen jag var liten. Hur man ska vara mot andra och hur man vill att andra ska vara mot en. Jag har växt upp bland folk som har betett sig väldigt illa eller som har blivit illa behandlade. Jag såg barn som blev örfilade och sånt. Och jag har fortfarande vänner som blir illa behandlade av främst sina föräldrar.

Det är någonting jag är väldigt mycket emot.

Högstadiet

I sjuan var jag lärarnas favoritelev. Jag räckte alltid upp handen, kunde alltid alla svar. Alla ville vara vän med mig – för att sitta bredvid mig och skriva av mig på prov.

Först sa de: titta hon sitter och pluggar på rasterna. Sen var det: titta vilka kläder hon har, hon är från Ryssland, hon äter sån där mat hemma, de har det så där hemma.

Det var mest de där tjejerna som killarna gillade.

Jag hade en enda kompis då, som jag hade känt sen jag var sju.

Sen i åttan så tänkte jag: jag ska bli mer som dem. De rökte och sa kom igen och så rökte jag; nu ska vi dricka då drack jag också; nu har den blivit tillsammans med någon kille och då skulle jag bli det också. Det var ett mönster, om en gjorde någonting så gjorde alla det.

Jag försökte vara som dem. Jag var lika taskig mot andra som de hade varit mot mig, för att bli accepterad, bli sedd på ett annat vis.

Det var en av tjejerna som jag ändå var vän med innan då hon också var utstött, men sen när jag fick den här acceptansen, eller vad man ska säga, då gick jag på henne, mobbade henne.

Det ångrar jag.

Jag hade en nära vän i nian som var så här mot mig: kom vi ska dra och festa den här helgen, du ska dricka, inte för att det är gott utan för att bli full. Du ska vara taskig mot dina föräldrar. Du ska vara ute även ifall du säger till dem att du ska komma hem. Du ska göra det här och det där.

Hon styrde över mig ett bra tag.

Pappa

Jag ångrar att jag gjort mina föräldrar besvikna på ganska många sätt. Skolan, jag lyckades inte riktigt. Sen spelade jag tennis och där gav jag också upp efter åtta år och det känns också lite tråkigt.

Min pappa kan ge mig en blick när han är missnöjd med något. Om jag inte får högsta betyg i allt då kommer den: du är inte bra. Och då känner man sig verkligen ganska dålig.

Jag antar att han bara vill det bästa för oss i framtiden, det är inte direkt så att han menar något illa.

Pappa fick kämpa sig igenom ganska mycket. Ska man komma ut från Ryssland då måste man genomgå ett rent helvete, alltså det är verkligen så.

Men förut trodde jag att han hatade mig. Så jag gjorde saker mot honom som jag ångrar ganska mycket. Jag kunde säga taskiga saker, bli arg på honom, få raseriutbrott, driva honom till arghet, bara för att jag trodde att han ogillade mig och jag fick för mig att jag hatade honom

Vad jag kunde säga? Jävla gubbjävel, vad fan håller du på med. Du är helt jävla dum i huvudet. Såna saker.

Då sa de: det är dina kompisar som influerar dig så du får inte umgås med dem längre, och då trodde jag att de gjorde det för att göra mig arg och för att de hatade mig. Så då blev det bara ännu värre.

Han som inte vill känna lycka

Det började med att min vän upptäckte att hans mamma hade börjat dricka igen. Han sa det till släkten och då fick föräldrarna för sig att han hade förstört hela familjen. Han gick i sjuan, vad är man då, tolv tretton år kanske. Ända sedan dess har han blivit misshandlad hemma för småsaker. Han har blivit knivhuggen flera gånger om och han hatar att vara hemma, för att en i hans familj kan väcka honom mitt i natten genom att slå honom eller knivhugga honom.

Det kan hända var som helst, på en utlandssemester eller hemma eller ute på landet.

Det är ingenting man direkt vill veta händer ens kompis.

Jag har sett bilder som han har tagit efter de här slagsmålen och knivhuggen, eller så har det varit blåmärken eller så har ansiktet skadats.

Han är för rädd för att göra något tillbaka fast han är dubbelt så stor som honom. Han vågar inte riktigt flytta hemifrån.

Varför? För att han är orolig för hur han ska försörja sig. Och så vill han inte att någon ska veta om det.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag har pratat med min skolpsykolog, som kontaktade SOS men han ville inte bli inblandad alls för han är rädd att om hans föräldrar får reda på det så kommer han få ännu mer skit hemma.

Nu dricker han för mycket för ofta och det skrämmer mig lite för ibland får jag sms av honom. Det kan stå typ: »jag vill att mitt liv ska ta slut. jag orkar inte kämpa mer. hejdå.« Det kan jag få två på morgonen en vanlig vardag.

Jag brukar se det på morgonen, jag brukar messa tillbaka: »vad håller du på med kan du lägga av?«

Nu träffar jag honom kanske var tredje månad, i en timme eller så. Men han kan vara så här: jag vill inte träffa dig för du får mig glad och lycklig och jag vill inte känna något sånt i mitt liv.

Gullmarsplan

Till slut sa mannen: vi måste gå nu.

Pojken tappade ballongen när han åkte uppför rulltrappan men tog upp den sen.

Det var väldigt jobbigt för mig. Alltså, jag var riktigt rasande på den där mannen för pojken var kanske tio år, han var jätteliten.

Det blev inte mer än så. Efteråt ringde jag in och polisanmälde det. Och sen så gick jag runt här på Gullmarsplan dagen efter och frågade väktarna och poliserna om de visste någonting om det. Men ingen hade blivit informerad om det alls.

Det tyckte jag var lite konstigt.

Så jag ringde tillbaka och då hade Söderpolisen inte heller blivit informerade om det. Jag fick ta hela historien om igen. Jag vet inte vad som hänt sen.

Det känns som att den här lilla killen kunde ha blivit värre behandlad av sin pappa hemma. När de kom hem kunde pappan sagt: du drog till dig uppmärksamhet, nu ska du få stryk.

Det känns som att jag kunde ringt polisen direkt och sagt att det är ett barn som håller på att bli misshandlat.

Men jag tänkte inte på det just då.

Vågor och makt

Om mitt liv hade varit en låt? Jag vet inte... »Turning tables« med Adele, kanske. För att den känns verkligen lugn men så ökar den takten och orden, de blir starkare, och sen lugnar den ner sig, den går i vågor. Det är väl typ så mitt liv har varit.

Det har gått i vågor.

Min familj kan ha det bra, allt är bra, och sen veckan därpå kan allt bara rasa. Det kan vara att mina föräldrar har bråkat om någonting eller så har jag gjort någonting som fått dem arga eller besvikna.

Det är samma sak med min pojkvän. Först var vi jättebra vänner, sen strax efter var det bara bråk varje dag och sen blev det bättre. Nu har vi inte bråkat på ett bra tag vilket känns lite jobbigt för mig, för att jag är inte van vid det här.

Det kan inte alltid vara lugnt.

Jag har försökt provocera honom till allting men det går inte. Jag sa: jag går ut och äter middag på en fin restaurang med en killkompis som gillar mig. Han bara: ok älskar dig litar på dig.

Det är allt han säger.

Jag vill inte göra en grej av det heller när han säger så där.

Jag var hos honom nu. Det regnade så vi tände en brasa och kollade på film. Sen spelade vi varsitt dataspel. Det är väl det vi brukar göra. Jag spelar ett sim-spel, du vet det här bygga hus, ha familj och sen styra dem att skaffa jobb och sånt.

Nu har jag makt över mitt liv. Först var det mina föräldrar som försökte leda mig till något bättre och efter det så försökte min kompis leda mig till något mycket värre. Nu känns det som att jag kan bestämma vad jag vill göra och vad jag inte vill göra.

Jag kan bestämma vad och hur jag vill bli.

Vad jag vill bli? Jag har jobbat på café nu i somras så jag vet att jag inte vill sitta kvar där när jag är 40 år. Alltså, inget illa ment mot caféjobbare! Men jag tycker att det är ett helvete att jobba där.

När jag var liten ville jag bli läkare eller forskare eller veterinär. Men nu känner att jag inte kan skära i en människa för då har jag liksom deras liv i mina händer. Det klarar jag inte av.

Jag funderar på att bli biolog, det är verkligen ett lugnt arbete.

Att vara människa handlar om att klara av allting som händer i livet.

Och sen, att bidra med något bra kanske. Hjälpa pensionärer, rädda barn i Afrika, jag vet inte.

Om man inte kan hjälpa alla så kanske man kan hjälpa någon enstaka att klara av livet.

Förstår du ungefär vad jag menar?

Gullmarsplan

Katja Vanina har sitt ena ben över det andra. Det gungar till när hon tänker.

I gula västar och keps vankar två ordningsvakter i karakteristisk stil och butter uppsyn över nya klistermärken i golvet med kryss och pilar som ska effektivisera rusningen av människor.

Katja reser sig, går över Gullmarsplans golv.

Ut i regnet, till bussen, som ska ta henne till Elvis. ¶