En tidning av slumpen
Vem som helst är intressant. Eller? Tidningen Bänken testar tesen. Våra utsända sätter sig på en bänk i Stockholm för att göra ett porträtt av den person som först slår sig ned bredvid. Texten lämnas sedan till utvalda text-, ljud- bild- och formkonstnärer som får göra sin personliga tolkning.
Bänkenställen
Bänken finns att hämta gratis i utvalda butiker, caféer och bibliotek i Stockholmsområdet. Bland annat Stadsbiblioteket, Kulturhuset, Medborgarplatsens bibliotek, Brunogallerian, Grandpa, Tjallamalla, Konst-ig, Copacabana och Rönnells Antikvariat.
Idé och art direction
Pasadena Studio
Anton Hull (0703522219)
Maria Loohufvud (0708822817)

Vill du veta mer?
Följ Bänken på Facebook
Bänken #4

Text: Malin Nord
Foto: Ylva Sundgren

Den långa huvudgång som löper genom hela Kistagallerian slutar här, vid foten av rulltrappan upp till leksaksplanet. Det är måndag eftermiddag, och trots att vi befinner oss på ”Skandinaviens största modeboulevard” enligt gallerians egen marknadsföring, passerar i dag mycket få människor. De har inte bråttom utan strosar, småpratar, tycks ha all tid i världen.

Liksom i de flesta gallerior är det lätt att tappa orienteringen i den stund man kliver innanför entrén. Allt detta artificiella löser upp tid och rum, alla riktningar. Gallerior har blivit en symbol för minnesförlust och förgänglighet. Platsens historia har raderats, tiden ersatts med ett flygplatsliknande nu. Även den som aldrig varit här känner igen sig.

Efter en stund kommer en tjej fram och sätter sig på bänken framför en av de större klädbutikerna. Hon ser ut att ha fått en sten i gympaskon, för hon knyter upp snörena, tar den av sig och skakar några gånger. En bit ifrån väntar hennes sällskap, en kvinna som ska visa sig vara hennes storasyster, som otåligt drar en barnvagn fram och tillbaka.

Storasystern är på väg till ett bankmöte, men tjejen, som heter Jessica Lundberg, har inte bråttom. Hon är ledig i dag, från jobbet som frukostvärdinna på nybyggda Scandic Victoria Tower, ”den stora silvriga byggnaden som man ser från E 4:an om man åker mot Solna”. Hon har bara jobbat där i ett halvår. Det är hennes första heltidsjobb eftersom hon gick ut gymnasiet förra året. Tidigare i dag åt hon och storasystern lunch i hotellets restaurang för att Jessica skulle få visa hur där ser ut.

När systern skyndat vidare får vi en liten pratstund med Jessica. Ganska snart förstår vi att vi fångat henne vid den där speciella tidpunkten i livet, precis innan ett språng, en rörelse. Platsen där man inte vet om man är redo att flytta hemifrån och kasta sig ut i världen.

Det blir ett vindlande samtal om alla tankar som kommer inför en sådan avgörande förändring. Vem är jag? Eller snarare: vem kommer jag att bli?

Redan i tvåan på gymnasiet bestämde Jessica sig för att söka jobb på hotell efter studenten. För att få en paus och känna efter vad hon vill göra sedan.

– Allt på jobbet är fortfarande ganska nytt för mig. Vi tar hand om gästerna och hälsar godmorgon, ser till att allt ser fint och fräscht ut på buffén, tänder ljus, gör rent på borden, torkar och plockar av och serverar på lunchen. Mycket handlar om att visa gästerna att man bryr sig.

Hon berättar att hon var väldigt stressad i slutet av högstadiet när hon skulle välja program till gymnasiet. Nu känner hon sig mycket mindre orolig. Även om hon inte vet vad hon vill göra sedan, så tänker hon att det kommer att ordna sig.

– Då var det som om beslutet gällde resten av mitt liv. Nu känner jag inte alls så. Det är fortfarande många av mina kompisar som inte vet vad de ska göra, vilket gör att inte heller jag behöver stressa upp mig.

Hon har bott hela sitt 19-åriga liv i Sollentuna, i en stor familj med mamma, pappa och tre betydligt äldre halvsyskon som för flera år sedan flyttat hemifrån. I dag är huset egentligen för stort för tre personer. Jessica bor längst ner, där finns både toalett och vardagsrum. Köket är på den mellersta våningen och föräldrarnas sovrum ligger högst upp.

Sollentuna är en kommun med stora klasskillnader. Där finns välbärgade villakvarter och utsatta miljonprogramsområden. Och även om Jessica säger att klass inte är något hon tänkt särskilt mycket på, går det ändå att ana att familjen gjort en klassresa av de exempel hon ger från uppväxten. Föräldrarna lärde henne att alltid titta efter den billigaste varan i affären.

– Det hade inget med snålhet att göra, utan handlade mer om att man skulle lära sig ett ekonomiskt tänkande. Om te med hallonsmak kostade tio spänn mindre än det med vaniljsmak, så köpte vi hallon. Vi hade alltid den billigaste juicen, och Lätta istället för Bregott. Jag minns också att om min granne fick en ny barbiedocka så hade hon två dagar senare ritat tusch i ansiktet på den eftersom hon ändå fick en ny på en gång.

– Men det är stor skillnad för mig nu som är ensamt barn, jämfört med hur mina syskon hade det när de var små.

Nu har familjen helt andra ekonomiska förutsättningar än vad Jessicas mamma hade innan hon träffade hennes pappa, och bodde ensam med brodern och systern. När Jessica skulle köpa sin första mobil fick hon efter mycket tjat ta ut två månadspengar i förväg. Då skojade syskonen om att det fick de minsann aldrig göra.

– Sådana saker kan nog irritera mina syskon. Men mamma och pappa anstränger sig för att det ska vara rättvist. När syskonen bodde hemma fick de betala matpengar, och därför gör jag det också. Rätt ska vara rätt, även om det inte skulle spela så stor roll för någon i dag.

Den dagen även Jessica flyttar kommer hennes föräldrar att sälja det 380 kvadratmeter stora huset som tillhört släkten i decennier. Under tiden förbereder föräldrarna försäljningen genom att renovera. De har precis gjort klart pappans hobbyrum, och innan dess gjorde de om vardagsrummet på Jessicas våningsplan.

– De väntar på att jag ska bestämma mig, men jag skjuter upp tanken. Det känns jobbigt. Jag har hela mitt ungdomsliv där. Min bror bodde i det rum jag har nu, min kompis bor på andra sidan gatan, det finns en park i närheten där vi brukar ha picknick. Visst skulle det vara kul att prova något annat men det känns känslomässigt jobbigt att flytta ut alla möbler.

Hon tänker på allt hon måste lära sig för att kunna ta hand om sig själv, hur saker fungerar, lägenhetskontrakt, hyror, matlagning och tvätt, allt praktiskt. Men mest oroar hon sig för att vara ensam.

– När jag kommer hem på kvällarna vill jag sitta en stund i soffan med mamma och pappa och se nyheterna, dricka te. Jag är inte riktigt redo att komma hem till en tom lägenhet.

Fortfarande tycker hon att det är jobbigt att lägga sig efter föräldrarna, att vara den som släcker sista ljuset. Det är tryggt att höra dem titta på tv. Om båda föräldrarna är bortresta ber hon antingen en kompis att sova över, eller så försöker hon sova över hos mormor och morfar som bor endast ”en backe bort”.

– För inte så länge sen försökte jag vara ensam hemma när de var borta, men jag kunde inte sova på hela veckan. Har jag väl börjat tänka går det inte. Jag ger ofta upp efter en halvtimme, är så rädd att jag bara vill därifrån. En gång låg jag vaken en hel natt, och först när det ljusnade kändes det bättre. Min syster är lite som jag, hon kunde heller aldrig sova själv i villan. Även mamma kan tycka att det är otryggt. När pappa är borta sover jag och mamma ihop ibland, tittar på en film i dubbelsängen.

Storasystern var först ut av barnen att flytta hemifrån. Då var Jessica åtta eller nio år, hon minns inte säkert. Men hon kommer ihåg hur ledsen hon var. Systern flyttade inte långt men det var Jessica för liten för att förstå. Systern var hennes trygghet, om bröderna bråkade med Jessica var det alltid systern som gick emellan och försvarade henne. När flyttlasset rullade ut från gården låg hon på sängen och grät.

– Och samtidigt var jag så arg på henne. Det var hennes fel att familjen splittrades, att inget skulle bli som förut.

Vi fortsätter att prata om rädsla och oro. Den slags rädsla som är så svår att gripa tag i, som inte har sin grund i något egentligen, ingen konkret erfarenhet, utan som bara kommer någonstans ifrån. Rädslan som ett tillstånd de flesta förmodligen kan känna igen sig i.

Jessica går till jobbet strax efter fem om morgnarna. Få är vakna då. Oftast ser hon bara de som är på väg hem från krogen. Människor som är fulla, trötta och oberäkneliga. Det är i alla fall en av Jessicas rädslor, att hon ska komma i vägen för en aggressiv person.

Mellan familjens hus och samhället finns en idrottsplats. Hon har lekt mycket där. Spelat fotboll. Men på kvällar, nätter och tidiga morgnar förvandlas vallen, som den kallas, till en oöverblickbar, mörk och ödslig plats.

Tanken på att där är tomt på människor, att ingen skulle höra henne om hon behövde hjälp, skrämmer henne. Hon skulle aldrig gå där ensam, hellre tar hon omvägen genom det upplysta bostadsområdet.

– Jag och en kompis gick faktiskt där en gång tillsammans. Vi pratade om hur otäckt det var, och precis då kastade någon ett järnrör från läktaren, vi såg ingen men hörde ett jätteobehagligt onaturligt skrik. Jag har aldrig sprungit så snabbt i hela mitt liv, vi sprang med blodsmak i munnen hela vägen in i mitt rum. Röret låg kvar dagen efter. För varje gång jag klarar mig tänker jag att jag kommer närmare dagen då något händer. Det känns som man får skylla sig själv, som inte tog en omväg.

Om morgnarna sätts orostankarna igång redan när hon går runt och gör sig i ordning för jobbet. Olustkänslan. Varje gång som hon lämnar tomten vid femtiden på morgonen och passerar brevlådan tittar hon sig över axeln så att hon inte är förföljd.

– Jag brukar lyssna på musik, även om det är jättedumt så vill jag ändå underhålla mig. På natten skulle jag aldrig göra det. Jag vänder mig om säkert tio gånger på vägen till busstationen, det tar en kvart att gå dit, och även när jag kommer ner till centrum kollar jag så att det inte kommer en bil som kan köra på mig.

Kanske påverkas hon av en del obehagliga situationer som hon hört talas om.

– Ett tag var det en vit skåpbil som körde omkring och drog in tjejer. Mina vänner blev jagade av en sådan skåpbil en natt när de var på väg hem från krogen. Killarna vevade ner rutan och skrek: vad är ni rädda för? De verkade tycka att det var roligt att skrämmas, att de hade makten. Mina kompisar försökte springa upp på refuger där bilen inte kunde köra efter.

En annan gång var Jessica och vännerna på väg hem från Kista. De hade varit på bio och väntade på bussen när en man plötsligt blottade sig för dem. Han bara stod där med byxorna neddragna.

– Vi blev chockade. När vi hoppade på bussen följde han oss med blicken när vi åkte iväg, jätteobehagligt. En annan vän blev utsatt för samma sak.

Rädslan har inte alltid funnits där utan kommit krypande, i samband med att hon blivit äldre, mer realistisk som hon säger. Vi pratar lite om vad som påverkar att man blir den man blir, vad tror hon har format henne? – Jag tror absolut att vissa egenskaper kan vara medfödda, och att de kommer fram mer eller mindre beroende på vilken miljö man växer upp i. Men det är väldigt mycket miljön som formar en, man kanske inte alltid kan se det själv men jag tror vi påverkas av vad som händer när man är liten, hur familjen ser ut, var man bor. Man kan nog hitta mycket av en persons egenskaper i föräldrarna. Jag tycker till exempel om att prata och det gör pappa också.

En sak som stressar henne är om hon råkat dubbelboka en träff med två vänner och måste ställa in den ena. Då blir hon orolig att hon ska göra vännen besviken. Eller om exempelvis pappa är bortrest, då känns det självklart att hon och mamman ska umgås lite extra och hitta på något kul och att välja mellan kompisar och föräldrar har hon alltid haft svårt för.

– Jag vet att jag inbillar mig, att jag bygger upp oron själv. Ändå blir jag rädd att mamma ska tro att jag hellre umgås med kompisarna än med henne, och det är viktigt för mig att göra klart för henne att det inte är så. Jag försöker hitta på något som vi kan göra på söndagen istället, och som hon tycker är kul. Jag vill gärna att familjen ska veta att de inte är bortprioriterade, och det vet de. Mamma är så snäll och säger alltid att hon förstår.

Ljuden i gallerian är fortfarande mjuka, dämpade. Belysningen högt uppe i taket speglas som stjärnor i det svarta, blanka stengolvet. Ett litet barn som nyss lärt sig gå, jagar en vit ballong innan det får syn på ett skyltfönster, stapplar fram och sträcker sig efter dockbarnen på andra sidan glaset, som är klädda som flickor och pojkar. Gråa finbyxor med pressveck på den ena och en aprikosfärgad prinsessklänning med svarta prickar på den andra.

För ett år sedan var det en kompis som övertalade Jessica att följa med till en danskurs som hade öppet hus. Nu har hon själv gått två terminer och älskar det. Dansen kommer från Jamaica och kallas Dance Hall.

– Det går inte att förklara exakt vad det är. En dans som innehåller teater, vilket jag tycker om. Man uttrycker sig med kroppen, sina känslor, och gestaltar olika historier utifrån musik. Det är jättekul, men svårt.

– Jag hade drama som tillval på gymnasiet och det tyckte jag var jättejättejättekul, jag skulle gärna bli en kvinnlig version av Persbrandt. Jag älskar att härma folk, lära mig olika dialekter.

Men att söka till scenskolan är inget alternativ för henne. Det skulle vara enklare med musik, tror hon. Då kan man ganska snabbt spela in en låt, lägga upp på MySpace, få bekräftat att man har en bra röst och få möjlighet att spela här i Kista galleria.

– Det är svårare att lyckas med teater. Och det känns läskigt när man inte vet hur kul det skulle vara. Tänk om jag bestämmer mig för att plugga teater och sedan upptäcker att jag inte vill göra det varje dag. Men visst, man kan ju alltid hoppa av. Det känns som om jag måste veta i förväg att jag är bra och vågar tro på mig själv så att jag kan lyckas. Ändå tycker hon att självkänslan blir allt större. Hon börjar lita på att allt kommer ordna sig. En viktig sak är att föräldrarna tror på henne, och inte kräver att hon måste bestämma sig precis nu för vad hon ska göra med sitt liv.

– Varken mamma eller pappa är högskoleutbildade. Pappa började jobba direkt efter nian, han jobbar med markanläggning, och mamma jobbar med ekonomi på ett fastighetsbolag. Mina kompisar vill utbilda sig direkt nu efter gymnasiet, men jag känner mig inte alls stressad att jag måste plugga. Jag vet inte ens vad jag vill läsa än.

I grundskolan kände hon sig ofta utelämnad till att umgås med vissa vänner. Det bildades stora tjejgäng som bråkade och fick ha löpande samtal med lärarna. Men under gymnasiet där antalet elever var sju gånger så många var det enklare att försvinna i mängden, börja om och hitta vänner som hon verkligen tyckte om. I dag beskriver hon sitt mindre tjejgäng som en andra familj. De träffas regelbundet, firar nyår och födelsedagar och reser tillsammans, och den oskrivna regeln är att gruppen alltid består av samma personer, det är viktigt.

– Alla vet att vi har vårt gäng. Jag skulle själv inte komma på tanken att bjuda in mig själv i någon annans gemenskap. Det ger trygghet, man kan alltid lita på att de finns.

En kväll i somras gjorde de en lek som gick ut på att var och en fick säga vad de tyckte om hos varandra. Många beskrev Jessica som öppen mot nya människor, att hon alltid tror gott om andra.

– Om någon skulle komma fram till mig på gatan och be att få låna telefonen skulle jag inte tveka, jag tänker inte att han skulle sno den.

Och även om det nog inte går att svara på är det ändå en fråga som uppstår när vi pratar om det, den här öppenheten hon har inför – och längtan efter – världen, samtidigt som rädslan inför samma värld tycks rinna som en vag underström genom samtalet. Att rädslan inte gör att hon sluter sig, drar ännu snävare gränser för sitt utrymme. Hur hänger det ihop?

– Jag vet inte. Jag blir rädd av det jag inte ser, att inte veta vad som finns bakom nästa gathörn eller om någon tagit sig in i huset. Men samtidigt måste jag börja fokusera på vad jag vill, växa klart som person. Lära mig mer om mig själv. Uppleva saker, vara hemifrån, lämna tryggheten för ett tag och utsätta mig för situationer som jag inte varit i tidigare.

Förut kände hon starkt att hon aldrig ville flytta från Sollentuna. Hon var rädd att missa roliga saker som hände med vänner och i familjen, men nu inser hon att hon inte kan tänka så.

– Jag börjar växa ifrån det. Tänk om jag skulle fira jul någon annanstans nästa år, vad modig jag skulle känna mig! Jag skulle kunna stanna kvar någonstans bara för att få uppleva den känslan.

Hon avbryter sig när det ringer i mobilen. Det är pappa som börjar bli hungrig och hon har lovat att handla på vägen hem. Vi reser oss och börjar gå mot utgången, förbi kaféerna och alla butiker, det har blivit middagstid och gången är nu fylld av människor i rusning. Innan vi går åt varsitt håll avslutar hon meningen.

– Jag längtar efter att veta hur jag skulle bete mig i ett annat land, som Jamaica kanske. Vågar jag gå fram till vem som helst i en bar? Kanske upptäcker jag att jag klarar det bra, att jag inte blir olycklig av det. Kanske hittar jag saker på vägen som är svåra att upptäcka här. ¶