En tidning av slumpen
Vem som helst är intressant. Eller? Tidningen Bänken testar tesen. Våra utsända sätter sig på en bänk i Stockholm för att göra ett porträtt av den person som först slår sig ned bredvid. Texten lämnas sedan till utvalda text-, ljud- bild- och formkonstnärer som får göra sin personliga tolkning.
Bänkenställen
Bänken finns att hämta gratis i utvalda butiker, caféer och bibliotek i Stockholmsområdet. Bland annat Stadsbiblioteket, Kulturhuset, Medborgarplatsens bibliotek, Brunogallerian, Grandpa, Tjallamalla, Konst-ig, Copacabana och Rönnells Antikvariat.
Idé och art direction
Pasadena Studio
Anton Hull (0703522219)
Maria Loohufvud (0708822817)

Vill du veta mer?
Följ Bänken på Facebook
Bänken #3

Text: Annie Hellquist
Foto: Maja Brand

Att vinna i poetry slam eller tillbringa månader på sanatorium är inget märkvärdigt. åtminstone inte för Doris Ingman, en språkfantast som en dag vaknade upp och inte kunde prata.

På en bänk vid Karlaplan slår de sig ner. Han i grön kavaj, hon i röd. »Som styrbord och babord« skojar de om sig själva. De är samspelta, fyller i varandras meningar, skämtar och ler. Ur duon Folke och Doris Ingman, lösgör sig Doris och blir tydlig. Hennes liv från Åland till Åbo, från Åbo till Stockholm och sedan tillbaks till Åland rullas upp. Hon berättar, Folke fyller i, lägger till och påminner.

– Hon kallas för Doddo, berättar Folke.

I Åttböle, en mycket liten by nära Finström på Åland, som endast bestod av fyra gårdar, föddes Doris. Året var 1936 och hon var efterlängtad, särskilt av mormodern, Alma. Hon var första barnbarnet och det har dröjt fem år in i föräldrarnas äktenskap utan »resultat«. Föräldrarna var lantbrukare och hade tagit över den gård som mormor Alma tidigare skött, men blivit för sjuk för att ta hand om.

– Hon hade cancer, men det fick jag inte veta förrän senare, berättar Doris.

Alma Mattson hade själv skött om gården. Hennes man, Doris morfar, var sjökapten och ute på havet i långa perioder. Så var det för många av kvinnorna på den åländska landsbygden. Männen var till sjöss, kvinnorna tog hand om gårdarna.

– Ibland kom morfar hem och ville styra och ställa, trots att han inte visste något om jordbruk, men bestämma skulle han, säger Doris. Men så fort alla vant sig vid den nya ordningen så försvann han till havs igen och mormor Alma återtog sin roll som husbonde.

– Hon gjorde så gott hon kunde, med hjälp av döttrar, pigor och drängar.

Trots att Alma dog när Doris bara var nio år lämnade hon djupa spår.

– Hon var underbar. Varmt troende, kristen. Jag brukar säga att jag aldrig varit så bibelkunnig som i småskolan. Jag anar att det hade blivit konflikter mellan oss längre fram om hon hade fått leva. Jag är inte troende numera, men jag var det nog som liten. Det växte bort.

För bara ett par år sedan skrev Doris en bok om sig själv som liten flicka och sin mormor. Hon beskriver den som en barnmemoar för vuxna. Man följer en liten flicka från att hon är två år tills hon är nio genom korta episoder och händelser ur hennes liv.

– Mycket är sant men inte allt. Lögnen kan ju också vara en stor sanning ibland, säger Doris på vacker finlandssvenska.

Andra världskriget rasade för fullt under Doris uppväxt men på ön gick livet sin gilla gång. Innan andra världskriget var Åland demilitariserat och ålänningarna befriade från värnplikt så ön stod i stort sett utanför kriget.

Men det fanns finska soldater inkvarterade på ön, bland annat i småskolan i Finström. Undervisningen fick under några år ske i en liten bystuga.

– Sen var det några bombanfall i Mariehamn, ryssarna bombade av misstag, men det blev inga våldsamma skador. Jag hade en så livlig fantasi som barn, så nog sattes den i rörelse och jag tänkte att ryssen skulle komma. Så visst var man lite rädd även om kriget inte var så påtagligt på

Åland. Och så hörde man ju de vuxna prata, även om man inte förstod så blev man rädd.

På 60-talet, under Doris studietid, skulle kriget göra sig påmint igen, som en mörk fläck på en röntgenplåt.

Doris flyttade som elvaåring själv till Mariehamn för att gå i läroverket. Där fick hon smeknamnet Doddo, som hon kallas av alla sina vänner. Det är så man säger helt enkelt.

– När jag stod första dagen på skolgården och kände mig bortkommen, kom en flicka fram och frågade vad jag hette. Doris sa jag och hon svarade att Doris kan man ju inte heta, så vi kom överens om att det fick bli Doddo och så har det hängt med.

Hon bodde inkvarterad hos olika tanter och for hem till sina föräldrar på helgerna.

– Jag har funderat mycket efteråt, hur det kan ha påverkat mig att flytta ifrån mina föräldrar så tidigt, men det kändes naturligt. Alla från landet gjorde så. Man fick ju en speciell inställning. Man fick klara sig själv.

Doris fortsatt även vidare till gymnasiet.

– Det var ovanligt att flickor från landsbygden blev studenter. Många pappor hade inställningen att döttrarna ändå bara skulle gifta sig, så utbildning var onödigt. Men jag fick aldrig höra något sådant.

Hon var också den första och länge den enda av de fem syskonen som utbildade sig på en högre nivå. En av hennes bröder utbildade sig senare i livet. Doris fortsatte vidare till universitetsstudier på Åbo akademi med uppmuntran hemifrån.

– Kanske fick jag uppfylla mammas dröm. Hon var mycket begåvad, men hade aldrig fått studera.

Planen var att Doris skulle bli lärare i svenska. Kanske hade hon inspirerats av de småskolelärare hon träffat på under sin uppväxt, tror hon. Och så tyckte hon om språk. Hon läste svenska språket, svensk litteraturhistoria, kulturhistoria och folklivsforskning.

– Jag tyckte om svensk grammatik, hör och häpna.

I Åbo mötte hon Folke. Det sa inte klick. Det var på en kårfest med olika representanter från de nordiska länderna. Doris var representantsdam, klädd i en klänning som hon beskriver som »ganska raffig«. Bredrandig i grönt och grått, med smala ränder av guld i mellan de olika färgerna. Hellång och urringad.

– Det behövdes damer till alla dessa representanter. Det här var på 50-talet, lägger hon till.

Doddo var bordsdam åt en isländsk representant som slutade kvällen allt annat än nykter.

Vid betalningen av supén hade Doris missat att man skulle få ett kvitto som bevis och hon hade därför ingen middagsbiljett. En ung man lutade sig över hennes axel och sa med stram röst. »Vi får lösa det där med betalningen sedan.« Det var Folke. Den man Doris skulle komma att dela sitt liv med och vävas ihop och växa samman med. Han var kåraktiv och med och arrangerade festen. Men hon lade inte märke till honom något särskilt. På valborgsmässoafton samma år började han uppvakta henne och Doris kände ett avvaktande intresse. »Den där Folke Ingman är en konstig typ« skrev hon i ett brev till en väninna. Men snart upptäcktes gemensamma intressen, samma sorts humor och i en kyrka i Finström gifte de sig 1959.

– Vi har känt varandra i 55 år, ett helt liv, och vi har aldrig grälat. Visst har vi varit oense, men aldrig osams.

– Det stämmer! fyller Folke i.

De tyckte om att göra samma saker och gör det fortfarande. Klassisk musik och litteratur är några av de stora intressena. De beskriver hur de växt ihop. Kanske kom de närmare varandra för att de aldrig fick några barn. De hade gärna fått komma, men det var ingen tragedi att det inte blev några, beskriver Doris.

– Det blir ett annat liv utan barn, man har mer frihet.

Som gifta bodde de till en början kvar i Åbo. Studierna försenades av att både Doris och Folke var tvungna att jobba samtidigt för att försörja sig. Doris jobbade som lärare i svenska.

– Vi var mycket panka, eftersom vi båda studerade. Det fanns ju inga studiebidrag på den tiden, det var mycket knapert, så vi fick jobba, berättar hon.

En annan sak som försenade studierna var att hon i 25-årsåldern blev sjuk i tuberkulos. En väldigt smittsam luftburen lungsjukdom som sammantaget har skördat fler dödsoffer än pesten.

Det var ett spår kriget lämnat efter sig i Finland. Tuberkulos dröjde sig kvar som en vanlig folksjukdom i landet ända in på 60-talet. I Sverige besegrades sjukdomen med massvaccinationer av barn på 40-talet. Under hela

Doris studietid var studenter tvungna att gå på skärmbildsfotografering, det vill säga röntgen, av lungorna, inför varje läsår. För att sedan kunna lämna ett intyg om att de var friska och få fortsätta studera. Fotograferingen hade aldrig visat något förut, men 1961 syntes en svart fläck i Doris ena lunga när röntgenplåtarna granskades. Hon hade tuberkulos. Även om det på 60-talet fanns bra mediciner var det fortfarande folk som dog av sjukdomen.

Doris blev inte så allvarligt sjuk. Men insjuknandet innebar ändå månader på sanatorium, den behandlingsform som växt fram som svar på epidemin. Patienterna fick bo på sjukhem långt från bebyggelsen. Först var hon sängliggande i veckor, sedan fick hon ta kortare promenader. Hon gick på mediciner i ett år.

– Jag var nog egentligen aldrig särskilt rädd eftersom det fanns bra mediciner då. Och det var ingen svår tuberkulos jag hade. Det jag minns starkast är hur otroligt trött jag var hela tiden. Att det var så skönt att bara ligga ner. Det var ett stort sanatorium, proppfullt med patienter.

Doris läste och stickade, övade på sin finska med de andra patienterna som alla var finskspråkiga. Folke besökte henne. Sanatoriet låg långt ifrån Åbo och vägarna dit var dåliga så han kunde dock inte komma så värst ofta.

1968 fick folke en tjänst på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm och flyttade. Äktenskapet fick levas på distans.

– Det var slitigt. En av oss var på resa varenda helg.

När Folke sedan fick fast tjänst flyttade Doris efter.

– Jag var mycket dyster vid tanken på att flytta. Jag hade ju en fast tjänst och mina vänner i Åbo. Men det var lyckat att tvingas in i nya förhållanden, man får tänka om.

Paret bosatte sig i skärgårdskommunen Vaxholm och Doris fick jobb som lärare i affärskorrespondens, samma sak som hon jobbat med i Åbo.

– Lite ironiskt att jag som pratade finlandssvenska skulle undervisa i svensk affärskorrespondens och det fick jag höra också, men det vara bara att skratta åt. Jag brukade börja varje kurs med att säga att det finns svenskar i Finland, och de låter så här.

Folke blev professor i analytisk kemi på kth och stannade kvar där hela sitt yrkesliv medan Doris bana blev brokigare. Olika anställningar avlöste varandra. Hon utbildade sig till språkkonsult. På 70-talet gjordes en stor byråkratiutredning i Sverige och man kom fram till att myndighetspersoner måste lära sig skriva begripligt. Därför inrättades en ny utbildning på universitetet som skulle utbilda språkkonsulter som sedan skulle reda upp i byråkratiskan på svenska verk. Lagom till att Doris var klar kom den första oljekrisen. Den påverkade hela ekonomin och alla statliga verk skulle dra ner på verksamheten. Då var det svårt att sälja in ett helt nytt yrke och den raka vägen till jobb var inte längre lika rak. Doris försökte frilansa ett tag, men gillade inte att behöva sälja sig själv.

Den röda tråden i hennes yrkesliv har varit språk. Sina sista yrkesverksamma år jobbade hon som språkkonsult på Sparbanken, men där satte en annan kris käppar i hjulet. Bankkrisen på 90-talet. Det varslades om uppsägningar och Doris valde att gå i pension vid 60.

– Det var en vändpunkt då jag började njuta av livet på riktigt, säger hon.

– Vi läser mycket, löser korsord, reser lite, går på konserter, umgås med vänner och har det bra.

När även Folke gått i pension flyttade de tillbaka till Doris rötter på Åland och bosatte sig i Mariehamn. I en sal i Mariehamns stadshus live-sänds operahuset Metropolitans klassiska konserter från New York, och ett hundratal musikälskare brukar samlas för att se dem, däribland Doris och Folke. Det är också därför de är i Stockholm just den här dagen. För att lyssna på en klassisk konsert.

Som pensionär har Doris ägnat sig åt skrivande och litteratur. Hon har lett bokcirklar och deltagit i radioprogram på Åland där hon diskuterat litteratur. Hon skriver också i pensionärsföreningens tidning. Dikter, minnen och bokrecensioner. Boken om mormodern och den lilla flickan gav hon ut på egen hand med hjälp av ett litet åländskt förlag.

– Den skapade sig själv, det bara flöt på. Det var från början tänkt som julbrev till mina syskon, men det växte till en hel bok. Det var något som bara kom.

Boken lämnar den lilla flickan när mormodern dör. Något Doris minns starkt. Hur hon står i kyrkan på sin mormors begravning. Alla är ledsna. En fågel pickar på fönstret. Doris ser på den och tänker: Mormor har kommit för att trösta mig.

Folke är den som berättar att Doris faktiskt har skrivit en bok och det tar tid innan det kommer fram att Doris även vunnit poetry slam på Åland en gång och kommit tvåa en annan. Dikten hon vann med handlade om »en kokerskas känslor när hon tar köttet ur frysen«. Hon berättar att hon visst är lite blygsam, i alla fall när det kommer till hennes skrivande.

– Jag tycker att jag är en amatör, inte ett proffs. Men å andra sidan har jag väldigt höga krav på mitt skrivande och det är ju i någon mån proffsigt. Jag har skrivit ganska länge, men i måttliga mängder och blivit publicerad i några antologier som getts ut på Åland.

Doris drömmar och förhoppningar nu är att få fortsätta resa och skriva och ha sitt förstånd i behåll.

– Många omkring oss i vår generation börjar få problem med altzheimers och demenssjukdomar, så man hoppas att få vara frisk.

Doris har fått vara frisk för det mesta, förutom tuberkulosen och en stroke för ett par år sedan. Små blodproppar i hjärnan. Hon var ganska illa däran, men hämtade sig snabbt.

– Det var helt okej, beskriver hon upplevelsen.

Hon kollapsade hemma. Lyckligtvis var Folke också hemma och kunde ringa ambulans. På en kvart var hon inne på sjukhus och det var tur, för tiden kan vara avgörande när man drabbas av en stroke. De första dagarna kunde hon inte prata, skriva eller röra sig, men hon kan inte minnas att situationen skulle varit ångestladdad.

– Det är väldigt intressant att när hjärnan har blivit så skadad har den så fullt sjå med att reparera sig själv, man hinner inte bli så psykiskt orolig. Många blir deprimerade efteråt, men jag kan inte säga att jag blev det.

Kanske för att jag är så positivt lagd, vad vet jag.

Tal och rörelse kom tillbaka ganska snabbt, men hon gick i olika terapier i nästan ett år efteråt. Inte för att det behövdes, utan för att terapeuten var så trevlig att det var svårt att sluta.

– Man uppskattar livet väldigt bra efter det. Jag var ett par veckor på rehab och förstod vilken tur jag hade haft när jag såg hur illa ställt det var med många andra. Det var som att få livet i present.

Plötsligt måste de skynda sig iväg. De ska möta vänner för lunch inte långt från Karlaplan, men de var ute i god tid och hann prata bort en timme på en bänk.

– Folke är alltid ute i god tid, och med tiden har jag väl blivit så jag med. ¶