En tidning av slumpen
Vem som helst är intressant. Eller? Tidningen Bänken testar tesen. Våra utsända sätter sig på en bänk i Stockholm för att göra ett porträtt av den person som först slår sig ned bredvid. Texten lämnas sedan till utvalda text-, ljud- bild- och formkonstnärer som får göra sin personliga tolkning.
Bänkenställen
Bänken finns att hämta gratis i utvalda butiker, caféer och bibliotek i Stockholmsområdet. Bland annat Stadsbiblioteket, Kulturhuset, Medborgarplatsens bibliotek, Brunogallerian, Grandpa, Tjallamalla, Konst-ig, Copacabana och Rönnells Antikvariat.
Idé och art direction
Pasadena Studio
Anton Hull (0703522219)
Maria Loohufvud (0708822817)

Vill du veta mer?
Följ Bänken på Facebook
Bänken #2

Text: Maria Hagström
Foto: Frank Aschberg

"Tåg mot Ropsten ankommer om fem minuter.”

Samtidigt som den digitala skylten med röd text ovanför perrongen slår om till fyra minuter hörs klackar i stentrappen. Bruna mockastövlar med hängande fransar kommer ner mot perrongen. De tillhör Turkan Baran en 35-årig kvinna med brunt långt lockigt hår. Hon är på väg från föreläsning på Södertörns högskola hem till Bredäng och hennes två barn. Men barnen får vänta lite, för hon kliver inte på tunnelbanan när den kommer. Istället sitter hon kvar på en bänk i den ganska ödsliga tunnelbanestationen som är undangömt insprängd i berget i Masmo i sydvästra Stockholm. Bredvid kartan över stadens tunnelbanenät berättar Turkan om en annan plats där det inte fanns någon tunnelbana. Däremot fanns där vägar som slingrade sig mellan bergen.

Det var den kurdiska staden Kusca i närheten av Konya i Turkiet. Där en morgon året 1976 fick familjen Baran sitt sjätte barn. En flicka. Hon döptes till Turkan.

I Kusca växte hon upp på en bondgård med kor och getter. Det var männens uppgift att ta hand om djuren, så pappan skötte gården, mamman skötte barnen.

– Min mammas uppgift var att skaffa barn, ta hand om dem och vara hemmafru, berättar Turkan. Jag kommer från en stor familj. Vi är åtta syskon. Det var vanligt att ha så många barn på den tiden. Min generation har färre, tre-fyra barn.

Det var också männens uppgift att bestämma i byn och Turkans pappa var ganska sträng. Men Turkan kunde han inte bestämma över. Hon har alltid gjort som hon själv velat, gått sin egen väg och inte lyssnat till vad andra anser att man ska göra.

– Jag var jättejobbig, säger Turkan. Jag har alltid varit så. Jag var nog den jobbigaste av alla syskon, det svarta fåret. Om jag ansåg att något var fel så sa jag ifrån.

Till exempel har hon aldrig accepterat den position och roll som anses reserverad för kvinnor.

– Jag har aldrig låtit en man stå över mig. Ibland funderar jag på varför jag blev så. Min mamma var inte så, inte heller mina systrar. Kanske är jag adopterad.

Tåget mot Norsborg kommer in på perrongen och Turkans skratt drunknar i oljudet.

Varje morgon tog den unga Turkan på sig sin skoluniform, som hon tyckte var så fin. En blå klänning med ett bälte i midjan. I skolan var det disciplin som gällde, respekt för lärarna och trots att Turkan var familjens bråkigaste barn var hon ordentlig i skolan. När skoldagen var slut gjorde hon läxor, träffade kompisar eller lekte med de små lammen som fanns på gården. Om hon ville vara för sig själv tog hon fram färgerna och pappersarken som hon fått av sin pappa. Det gjorde hon ofta. Turkan tyckte om att rita och brukade måla söta flickor. Ibland satte hon sig vid fönstret och ritade det hon såg där utanför; de stora husen, bergen och djuren.

Då var hon liten och förstod inte mycket av den konflikt som fanns mellan kurder och turkar. Konflikten hade pågått i många år – ända sedan 1924 då Turkiet antog en författning som förnekade att det fanns andra inhemska folkgrupper än turkar. Den väpnade delen av partiet pkk stred för att staten skulle erkänna kurderna, ett krig som pågick under hela Turkans uppväxt.

Hon bodde inte i det område där konflikten var som värst, men hon kommer ihåg att det var förbjudet att prata kurdiska i skolan och att hon skämdes över sitt språk.

– Jag tänkte att sådant som är dåligt brukar vara förbjudet. Alltså måste kurdiska vara dåligt och jag skämdes, för det var ju mitt eget språk, säger hon.

Turkan var uppväxt i den tillvaron och det var egentligen inget hon tänkte mycket på. Det var som det var. Hon visste inget annat.

– Nu när jag är vuxen och tänker tillbaka så känns det inte bra, säger hon. Varför var mitt språk förbjudet? Det ligger mycket i att man inte får prata sitt språk. Jag tänker ibland på min mamma som var hemmafru och som nästan bara hade en enda underhållning – att titta på tv. Men inte ens den förstod hon. Det fanns inga kurdiska kanaler på den tiden.

Turkan och hennes syskon brukade ibland sitta med och översätta när mamman gång på gång frågade »vad säger dom?«.

– Varför var min mammas språk förbjudet? säger Turkan med lite hårdare ton. Hon kunde inte turkiska alls. Hur skulle jag kunna prata med min egen mamma om jag bara skulle tala det språk de ville att jag skulle tala?

Turkan minns ett speciellt tillfälle då konflikten märktes i hennes stad. Hon var liten och kommer ihåg att de var tvungna att gömma böcker. Hennes äldre bröder hade böcker som handlade om konflikten och böcker som var på kurdiska hemma. En kväll smög de ut i trädgården, grävde en grop, la böckerna där och täckte över dem. Turkan minns hur de pratade om att militärer skulle komma dit och leta igenom husen för att se om man har kurdiska böcker.

– Jag var inte rädd. Jag var så liten så jag förstod inte, säger Turkan. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var spännande. De andra var kanske rädda, men för mig var det som en lek.

Militärerna kom aldrig och böckerna grävdes så småningom upp igen.

Turkan blev äldre, kom in i tonåren och gick ut grundskolan. I Kusca fanns inget gymnasium, så hon kunde inte plugga vidare. Istället var hon hemma och hjälpte till med den stora familjen. Hon tog hand om sina två småsyskon.

– Jag var som mamma till min lillasyster. När jag födde min dotter så ringde hon till mig och sa att nu har hon fått en syster, berättar Turkan.

Som tonåring visste Turkan att hon förmodligen skulle gå samma framtid till mötes som de flesta i hennes ålder – gifta sig och flytta till Danmark.

– Det är sant, säger hon och hennes skratt studsar mellan stationens väggar. Alla flyttade till Danmark.

Kusca som tidigare bestått av ungefär 7 000 invånare började på 1970-talet att krympa då många flyttade till Danmark. En del lämnade Kusca på grund av konflikten, men de flesta av ekonomiska skäl.

Idag bor ungefär 2 000 personer kvar i staden, men på somrarna blir befolkningen mer än det dubbla då alla som bor i Danmark kommer på besök i en eller två månader. Många av dem som bor kvar i Turkiet försörjer sig med hjälp av släktingar i Danmark. När Turkan var liten fick hennes familj ekonomisk hjälp av hennes två bröder som flyttat till dit.

– Sedan folk började flytta till Danmark har byn fått bra ekonomi och det är mycket modernt där, säger Turkan. Min generation åkte till Danmark, men den yngre generationen har börjat plugga vidare i Turkiet. De satsar på studier och att ha en karriär.

Den unga Turkan var inte särskilt orolig för den framtid som förmodligen väntade i ett annat land. Hon kände så många som bodde där att hon inte skulle behöva känna sig ensam. Hon såg snarare fram emot att få flytta dit. Men det blev inte som hon hade trott.

Turkan skulle inte göra som de andra. Visserligen skulle hon lämna Turkiet, men inte för Danmark. Hon skulle till Sverige. Turkan träffade en turkisk man som bodde i Stockholm. De blev kära och bestämde sig för att gifta sig.

Men Sverige? Det landet hade hon inte funderat mycket på tidigare. Danmark var ju framtiden. Ändå tycker hon inte att det var ett svårt beslut att välja en framtid i Stockholm.

– Men jag tänkte på kylan. Jag hade hört att Sverige var jättekallt. Och det är kallt, men inte alls som jag tänkte. Jag tänkte is, is, is, säger hon.

Ännu ett tåg mot Ropsten åker iväg och det blåser lite på perrongen.

Så kom dagen då hon skulle flytta. Hon var 22 år gammal. Mamman var ledsen över att hennes dotter skulle åka, men samtidigt var hon van – det var inte första barnet som flyttade från Turkiet. För Turkan var det blandade känslor. Hon var ledsen över att hon inte skulle få se familjen på länge, men samtidigt tyckte hon att det var spännande att åka till ett nytt land.

Hon lämnade huset i Kusca och hamnade i en lägenhet i Bredäng. Det var något helt nytt. Allt var nytt.

Hon förstod inte vad folk sa och människor betedde sig på ett annat sätt än hon var van vid.

– Egentligen vill jag inte säga det här ordet, det låter inte bra, men jag tyckte att svenskarna var kalla, säger hon. Men nu har jag förstått att svenskarna inte är kalla, det är kulturen som är så.

Turkan ger ett exempel: om man i Turkiet flyttar till en ny plats så tar man kontakt med grannar, pratar och hälsar på hos varandra. Men efter fem år hade Turkans och hennes granne i Bredäng inte sagt mer än hej till varandra. Det är helt enkelt inte så lätt att få kontakt med svenskar.

– Förstår du vad jag menar? Jag tycker inte att svenskar är elaka, det handlar egentligen bara om olika kulturer. Vi har olika sätt att vara på, prata på och vi har olika kroppsspråk, det gör det svårare att kommunicera med varandra.

Efter många år i Sverige tycker Turkan att hon har förändrats. När hon besöker släkten i Turkiet märker hon att hon inte längre har riktigt samma kultur som de. Hon säger att hon har en ny kultur, den är inte svensk, inte heller turkisk. Den är en blandning och den har blivit hennes egen kultur.

Turkan trivs bra i Sverige, men minns att det första året var jobbigt – mest på grund av språket.

– Det kändes som om jag vore… vad heter det? Stum! Som att jag inte kunde prata. Det är jobbigt att inte kunna säga ett enda ord. Jag var jätteglad när jag lärde mig att säga hej. Men min man hjälpte mig, han hade varit i Sverige i åtta år och kunde språket. Första året var svårt men sen kunde jag klara mig själv. Jag tvingade mig att lära mig snabbt.

Efter några månader i Sverige började Turkan på SFI, Svenska för invandrare. Därefter blev det komvux för att lästa upp alla ämnen från grundnivå, allt det hon missat när hon inte gått gymnasium. Hon skrev högskoleprovet och sökte in till sjuksköterskeutbildningen. En kompis övertalade henne att även söka till lärarutbildningen. Turkan trodde att hon inte hade behörighet för det.

Några månader senare kom ett brev om att hon inte kom in på sjuksköterskeutbildningen. Men lärarutbildningen – där var hon välkommen.

Nu har hon pluggat i flera år, haft praktik och kan se skillnader mellan skolan i Sverige och Turkiet.

– Här i Sverige är det inte samma disciplin som i Turkiet, säger Turkan. Här kan barnen till och med skrika på läraren. I Turkiet ska man visa respekt för äldre. Men jag tycker inte att det är fel såsom det är här eller fel som det är där. Under praktiken har jag vant mig vid hur det är här och tycker inte att det är ett problem. Det är roligt med barn.

Efter grundskolelärarstudierna ska hon förmodligen läsa vidare till mattelärare. Hon gillar matematik och var alltid bäst i klassen i ämnet när hon var liten. Turkan minns att hon tyckte om skolan och att hon gärna hade velat läsa vidare efter grundskolan i Turkiet.

– Jag tror att det är den viljan som har fått mig att plugga så mycket här i Sverige, säger hon. Att börja studera efter så många var jättesvårt, men jag tycker om att kämpa och är stolt över det jag har klarat av.

När hennes tolvåriga dotter för en tid sedan hade lite problem med skolan, hon tyckte helt enkelt inte om att gå dit, pratade Turkan med henne om hur viktigt det är att utvecklas och att man ska använda de chanser man får. Hon berättade att hon själv inte hade haft samma möjligheter som dottern har.

– I Turkiet måste man betala för att plugga, men i Sverige får man plugga och dessutom låna pengar för att göra det när man blir äldre, säger hon. Mina barn har så många möjligheter som barn i många andra länder inte har. Det vill jag att de ska veta och jag vill att de ska fortsätta att utvecklas hela tiden.

Det är precis så Turkan själv är – hon vill hela tiden utvecklas och möta nya utmaningar. Därför har hon svårt att se att hon ska jobba med en och samma sak resten av livet. Hon vet inte vad hon i så fall skulle göra, men hon har en liten dröm – att göra egna smycken och kunna sälja dem.

När hon har tid brukar hon ibland ändra om smycken hon köpt. Nyligen köpte hon tre halsband på Glitter som hon gjorde om till örhängen och armband. Allra mest gillar hon halsband, så mycket att hon var tvungen att köpa ett skåp på Ikea för en tusenlapp som enbart skulle rymma hennes halsband. Kanske hon en dag öppnar en smyckesbutik.

– Jag vet inte hur framtiden ser ut. Ingen aning, säger hon. Nu ska jag bli lärare, men jag tänker inte stanna där för evigt. Jag tycker inte att man ska stanna någonstans, man ska försöka hela livet. Jag kan aldrig säga att jag är klar. Jag kommer alltid vilja göra något mer, något annat, nya utmaningar. För varje sak jag klarat av i livet känner jag mig starkare.

Och om hon bestämmer sig för något så vägrar hon ge upp. Envis, är nog ett av de ord som skulle kunna beskriva henne bäst. Andra egenskaper som folk i hennes närhet brukar nämna är att hon är väldigt pratig och glad, men också att hon lätt blir arg. Temperamentsfull.

– Jag skulle vilja vara lite lugnare, säger Turkan. Ingenting löser sig av att man blir arg och skriker. Jag försöker lugna ner mig lite.

Det finns mycket som kan göra henne upprörd, men framförallt om någon behandlar henne orättvist eller påstår att hon ljuger. Turkan skulle aldrig ljuga.

– Ibland vill jag göra det, men jag kan inte. Om jag inte talar sanning förlorar jag respekten för mig själv, säger hon.

Tåget mot Norsborg skjuter igen dörrarna bakom några få resenärer. I Turkans väska ligger anteckningar från dagens föreläsning på Södertörns högskola. Hon är snart klar med utbildningen. Och hon vet hur hon ska fira sin examen.

– Sova! Jag behöver sova! Jag ska sova i tre dagar, skrattar hon högt.

Det har varit tufft. Livet har bestått av plugg och hennes två barn. En helg i månaden är hon barnfri. Då är de hos sin pappa. För Turkan är idag ensamstående mamma. Ganska nyskild, sedan ett år tillbaka. Ett beslut hon funderat på länge.

– Det funkade inte mellan oss, säger hon. Jag ville att det skulle bli bra och försökte men det blev inte bättre. Till slut bestämde jag mig för att skiljas. Det var det bästa beslutet, men det var verkligen svårt. När man har bott med någon i tolv år och så packar han sina grejer en dag och går. Det är jättesvårt, men jag visste alltid att det var det rätta beslutet. Det gjorde ont men ändå vet man att man gjort rätt. I början var det svårt, man ska vänja sig vid ett nytt liv, utan man och hjälp. Nu är det jag som tar hand om allt. Det var jobbigt, men nu känns det bra.

Hon sneglar upp på den digitala tidtavlan och antyder att det är många tunnelbanor som har passerat nu. Det är fredag och hon ska hem och ha myskväll med sina barn. Det blir nog spagetti och köttfärssås. Och sedan godis, som de annars inte äter. Kanske pysslar de lite, gör halsband och andra saker. Det gör de ofta. Dottern har varit med i en pysselklubb och varje måndag kom det en massa pyssel med posten. Fortfarande finns mycket kvar. De brukar också titta på Bolibompa och »Filofix« och sen försöker de testa det man gjort i programmet. Men ikväll blir det nog en film framför tv:n.

– Jag har inte tid att kolla på tv. Har inte tid med något annat än att plugga och vara med barnen. Men jag kan inte klaga, säger Turkan.

Förr hade hon mer tid. Nu saknar hon sina vänner som hon inte hinner träffa. Och hon skulle gärna vilja börja måla igen. Men det har hon inte tid med, i alla fall inte just nu. Kanske snart. Men nu skulle hon få rita av ett annat landskap än det hon ritade som barn. För utanför hennes fönster finns inte Kuscas berg, villor och djur. Utanför hennes fönster finns stora trista niovåningshus och hon kan se Bredängs centrum från vardagsrumsfönstret. En förort.

– Jag trivs i Bredäng, jag har mina vänner här. Men jag tycker inte att det är fint det jag ser utanför fönstret. Jag vill inte rita av det, säger hon och tåget mot Ropsten kommer.

Dörrarna åker åt sidan och fransarna på de bruna mockastövlarna svänger när Turkan kliver in. Hon sätter sig vid fönstret, vinkar och åker hem. ¶