En tidning av slumpen
Vem som helst är intressant. Eller? Tidningen Bänken testar tesen. Våra utsända sätter sig på en bänk i Stockholm för att göra ett porträtt av den person som först slår sig ned bredvid. Texten lämnas sedan till utvalda text-, ljud- bild- och formkonstnärer som får göra sin personliga tolkning.
Bänkenställen
Bänken finns att hämta gratis i utvalda butiker, caféer och bibliotek i Stockholmsområdet. Bland annat Stadsbiblioteket, Kulturhuset, Medborgarplatsens bibliotek, Brunogallerian, Grandpa, Tjallamalla, Konst-ig, Copacabana och Rönnells Antikvariat.
Idé och art direction
Pasadena Studio
Anton Hull (0703522219)
Maria Loohufvud (0708822817)

Vill du veta mer?
Följ Bänken på Facebook
Bänken #1

Text: Maria Hagström
Foto: Frank Aschberg

Skuggan från Kulturhuset faller över Sergels torgs triangelformade plattor i Stockholm. Det luktar från någons cigarett och över torget passerar människor på shoppingtur, ungdomar står i en klunga och en man väntar vid tunnelbaneingången med mobiltelefonen tryckt mot örat. Några barn leker. Så mycket plats. Så mycket yta. Att springa över.

I skydd från solen vid den stora anslagstavlan står Bänken. Norrmannen Roger Hebæk sätter sig för att vila lite.

Där en stund på en bänk, berättar Roger om livet. Och om hur han fick sin Tove.

Året är 1965. Kyrkklockorna ringer och Roger står utanför porten med kvinnan han älskar, hon som snart ska bli hans fru. Orgeln börjar spela Wagners "Wedding March from Lohengrin". Porten glider knarrande upp, en norsk vinterdag.

Roger visste det från första stund, att det här var kvinnan i hans liv. De båda 21-åringarna åkte samma väg till jobbet med tunnelbanan varje dag. Han på väg till sin fars mekaniska verkstad där han jobbade som lärling. Hon på väg till kontoret och arbetet som sekreterare.

De hade flörtat lite sådär på avstånd i tunnelbanevagnen. Eller ”myst litt på hverandre ” som man kan säga i Norge. Men det var på en jazzklubb som Roger för första gången pratade med henne. Efter peppning från kamraterna vågade han till slut gå fram till tjejen med långt svart hår och lila slingor – den bästa jäntan på stället.

Bara några dagar senare friade han. Han var säker, det var henne han ville gifta sig med. Hur han visste? Det kan han inte förklara, det bara var så, kändes så. Men hon var inte lika säker. Hon tänkte snarare att han var galen, så något ”ja” fick han inte. I alla fall inte den gången.

Sex månader senare kliver han in genom kyrkporten bredvid sin Tove. Orgeln ljuder och de finklädda släktingarna och vännerna riktar sina blickar mot dem. Tårögda. Sakta går brudparet in i kyrkan.

– Nei vent, säger Tove och stannar tvärt.

Musiken tystnar och gästernas leenden stelnar. Efter en stund undrar prästen om de ska ta det från början. Tove nickar. Musiken börjar om. Gästernas ögon är inte längre våta, de är uppspärrade. Brudparet går åter mot altaret.

Plötsligt tar Tove tag om sin långa klänning, lyfter upp den, vänder sig om och rusar ut ur kyrkan. Hon har bråttom, tappar skorna, pulsar barfota genom snön och hoppar över gravstenarna.

Roger springer efter.

– Kom her, vi skal jo gifte oss, ropar han.

– Nei, jeg tör ikke, ropar hon tillbaka.

Han hinner inte tänka särskilt mycket, men en bild av all mat som de köpt far förbi i hans huvud. Sedan bara en tanke: det här måste gå, jag ska gifta mig!

Han kommer ikapp henne när hon satt sig på en gravsten. I handen har han hennes skor.

– Er dette din sko, så er det du som skal bli kona mi, säger han, sträcker fram skon och Tove följer med honom tillbaka in i kyrkan.

För tredje gången spelar orgeln. För tredje gången möter de släktingarna. Det är som om hela kyrkan håller andan. Men den här gången kommer de ända fram till altaret. Och nu är Tove säker och säger ja.

Det låter som på film. Eller som i en saga. Men det är faktiskt sant. För här är ju nu Roger Hebæk i Stockholm och skrattar åt minnet. Och med sig har han Tove.

Hon har inte längre långt svart hår med lila slingor, men Roger ser likadan ut som då, säger hon. Det tror man förstås inte riktigt på och hon medger att han inte hade skägg när de träffades.

45 år har gått sedan bröllopet och Toves ”föreställning” som alla pratade om efteråt, om hur förskräckligt det hade varit. Och bröllopsfesten blev ganska märklig den med, men inte bara på grund av det ovanliga bröllopet.

Föräldrar, syskon med respektive, bestman och brudtärna samlades i Toves barndomshem. Mitt under bröllopsmiddagen ringer det på dörren. Där står Rogers vänner som han har råkat bjuda till bröllopet under sin svensexa. Men eftersom han var för full då minns han inte det.

– Så det kom som en overraskelse! säger Roger.

Och Toves bror som hade kommit hem från sjön efter två år började rulla några ”nye type sigaretter” som var så moderna i utlandet. Cigaretterna skickades sedan runt bland bröllopsgästerna.

– Alle ble very happy, for ingen visste at det var canabis han delte ut, vi hadde knapt nok hørt om det i 1965. Så en kan vel si at det var en bryllupsfest noe utenom det vanlige.

Humöret var på topp. Och Roger och Toves äktenskap började bra trots den svajiga vigseln. Det kan förstås också bero på den bröllopsgåva Tove fick av Roger.

När de förlovade sig hade Tove fått en vacker afghanhund, Bacardi, som hon kom att älska över allt annat. Ja så mycket att Roger en dag hade blivit så svartsjuk att han gav henne ett val: hunden eller honom. Tove tittade på hunden och sedan på Roger och svarade: ”Det finnes nok av mannfolk her i verden, men jeg får ikke maken denne hunden – så jeg velger hunden!”.

Då tog Roger tillbaka Bacardi till kenneln där den köptes. Eftersom hunden stod i Toves namn, skickades pengarna tillbaka till Tove – som köpte både kappa, skor, handskar och väska för pengarna. Men Roger kröp till slut till korset, bad om förlåtelse och köpte tillbaka hunden som ett slags bröllopsgåva. I tio år delade han sedan sin fru med Bacardi.

Folk jäktar uppför Sergeltrappan mellan människor som tar en paus från Drottninggatans puls. Roger hade aldrig sett Sergels torg i verkligheten, däremot många gånger på tv. Och det är en av de platser han ville se innan flyget ikväll går tillbaka till Oslo.

Det är för Rogers skull de åkte hit.

– Jeg har aldri vært i Stockholm før, säger han. I mange år har jeg tenkt på at jeg vil reise hit for å gå på Moderna Museet.

– Det er veldigt viktig å få gjøre de tingene han ønsker å gjøre, säger Tove. En av tingene var Moderna i Stockholm, en annen var Mount Everest. Så han har vært der og.

För fyra år sedan bestämde sig Roger för att åka till Nepal och Mount Everest, efter att ha fantiserat om det länge. Eller var det frun som bestämde? Tove var nämligen så less på allt tjat om Mount Everest, så att en kväll när killarna hade samlats i huset och som så många gånger tidigare drack öl och tittade på film om Mount Everest, klev hon in och avbröt.

– Reis dit! Jeg orker ikke å høre mer om det. Reis dit! Ikke bare prat om det!

Roger beslutade sig för att göra verklighet av den dröm som skapats ur kärleken till naturen, otaliga fjällvandringar och längtan efter en riktig utmaning. Men att han till slut bestämde sig berodde mycket på att han länge hade levt nära döden och blivit påmind om att man bara lever ett liv och att det kan ta slut när som helst. Det började när hans barnbarn en dag åkte in akut på sjukhuset.

Roger och Tove har tre barnbarn. Den äldste, Joacim, bodde hos dem när han var 18 år för att komma närmare skolan. Roger beskriver det lite skämtsamt som att de hade ett ”herrskap och tjänare-förhållande”. Där han och Tove var tjänarna. Dagen började med att barnbarnet serverades te med mjölk och socker på sängkanten och därefter blev minsta önskan uppfylld.

– Vi fungerte som privatsjåfører, og det var det året vi i stort sett spiste pizza, pannekaker og winerpølser til middag, säger Roger.

Men det var något som inte stämde – Joacim var ofta sjuk. Och en dag när han var ute och cyklade och hoppade med sin terrängcykel slog han sig och åkte in till sjukhuset med smärtor i pungen. Han blev så sjuk att han blev inlagd och de fick veta att han hade testikelcancer.

– Det ble kaos, säger Roger.Verden raste sammen. Barnebarnet betydde så mye.

Tre dagar senare opererades Joacim, men det visade sig att cancern hade spridit sig till mage och lungor. Det kommande året åkte Joacim ut och in på sjukhus för cellgiftsbehandlingar. Det var en jobbig tid - att se sitt barnbarn lida och att leva med rädslan inför det som inte får hända; tänk om han inte skulle klara sig.

– Den tanken var der hele tiden. Vi trodde flera ganger at han skulle dø, säger Roger.

Roger såg sitt barnbarn tappa allt hår och förlora vikt. Till slut vägde han endast 50 kilo på sina 186 centimeter. Men han bekämpade sjukdomen och nu är han cancerfri. När Roger fick det beskedet, när rädslan släppte taget, var en lycklig dag.

– Det gjør noe med en når døden blir en del av hverdagen, säger Roger. Jeg tenkte at man har bare dette ene livet og at man burde realisere drømmene sine – ikke bare drømme dem. Det var da jeg besluttet å leve ut drømmene mine om å dra til Mount Everest.

Så ett år senare, när Roger har fyllt 65 år, efter månader av förberedelser: joggingturer, vandringar med tung last på ryggen, inköp av utrustning, fler filmer om Mount Everest och en bokhylla där ett flertal böcker om bergsbestigning tagit plats, åker Roger med en grupp på fjorton personer till ”berget som aldrig vilar”.

Målet var "Island Peak" på 6 200 meter, en bergskant på Nepalsidan. Det var höst och kallt om nätterna som de ofta spenderade i tält. Varje dag tog de sig upp 300–400 meter. De var tvungna att vandra långsamt för att inte bli för andfådda i den syrefattiga luften.

– Det var veldig hardt å takle høyden, säger Roger. Jeg kan ikke beskrive hvordan det kjentes. Man blir utrolig sliten og det var tungt å gå.

Det är inte ovanligt att folk tvingas vända om och varje år sker det dödsfall på de höga höjderna. En natt, samtidigt som Roger vandrade i bergen, på en höjd på 5 160 meter över havet, slutade en man att andas. Han kom från Tyskland och tillhörde en annan grupp. Mannen dog av hjärnödem – hjärnan svullnar på grund av syrebrist. Han hade tränat för dåligt och hade inte anpassat sig tillräckligt till klimatet. Mannen dödförklarades av en läkare och hämtades dagen efter av polis.

– Jeg traff han aldri, men det var skummelt å høre. Man tenkte på at man faktisk kunne dø der.

Roger fortsatte uppåt. Sliten såg han ut över väldiga berg som spred ut sig som ett vilt landskap. Kantiga toppar, en del snöklädda. Och en bit ner låg moln som en döljande dimma.

– I verden finnes det fjorten topper som er over 8 000 meter, og alle ligger i Himalaya. Det var voldsomt å se. Himalaya er det villeste jeg har sett, säger han.

Via satellittelefonen förde gruppen dagbok på resebyråns hemsida, så att vänner och familj kunde följa deras vandring. I slutet av resan skickade Roger hälsningen:

"Hei Tove – Nå er vi tilbake i Namche. Hjemturen nærmer seg. Har oppdaget at jeg savner deg mye. Har sett mye høye fjell. Det har vært en hard tur, men et minne for livet. Ser frem til tv-stolen."

Efter en månad återvände Roger till Oslo. Tio kilo lättare.

- Det tok på, säger han. Det tok flere uker å ta seg igjen. Men, det var en heftig opplevelse. Man ble nesten religiøs!

Solen har nu börjat leta sig närmare bänken och duvorna vandrar runt på torget. Tove plockar upp en lapp ur handväskan. Det är ”reiselisten” där de har skrivit vad de ska göra dag för dag i Stockholm. De har också angett vilket väder metrologerna spått att det ska bli. Idag skulle det vara ”noe skyet 13+ grader”. Det blev nog lite mer sol än metrologerna trott.

Det är ett fullspäckat schema på ”reiselisten”. De har bland annat varit på Glenn Miller Jazzcafé. För jazz, det är musik.

– Det er kunst, säger Roger. Vi har vel 1 000 jazzplater hjemme.

Konst är hans stora intresse. Med Tove reser han till olika europeiska städer för att gå på konstutställningar. Och i Oslo går de på utställningar två till tre gånger i veckan. Här i Stockholm har de varit på bland annat Nationalmuseum, Kungliga slottet och såklart till Rogers mål med resan: Moderna Museet. Där såg de bland annat en fotoutställning av Andre Kertész, en ungersk-amerikansk fotograf som var en av pionjärerna inom "gatufotografin”.

– Han fotograferte mennesker, säger Roger. Det var gamle bilder, från 50-60-talet. Utstillingen var veldig bra. Kjempebra.

Roger är särskilt intresserad av foto och fotar en hel del själv. Bara som hobby, berättar han. Tove inflikar att han har vunnit priser. Någon gång ja, håller han blygsamt med. Och resebyrån som tog honom till Himalaya använder hans bilder på hemsidan. Men mest fotar han svartvita bilder av människor i gatumiljö.

– Bildene får mer uttrykk når man fotograferer mennesker, säger han. Og de blir finest når de ikke vet at de blir fotografert. Tatt i ubevoktet øyeblikk.

Det är inte mycket som återstår att göra enligt Roger och Toves ”reiselisten” – bara att ta flyget hem till Oslo klockan 19.30. Halva nöjet med en resa är planeringen inför. Men livet däremot, det ska inte planeras för mycket tycker Roger.

– Planlegger man for mye kan man bli skuffet (besviken). Vi tar det som det kommer, säger han.

Och nu har han mycket tid. Förra året sålde han den mekaniska verkstaden där han arbetat hela sitt liv och som han 37 år gammal tog över efter sin pappa. I verkstaden tillverkades sjukhusprodukter, till exempel kopplingsdelar till operationsutrustning och delar till kuvöser för barn.

– Nå jobber jeg ikke lenger, säger Roger. Nå gjør jeg som jeg vil, og har "ferie" hele året. Det er veldig deilig og overhodet ikke kjedelig (tråkigt).

Han tar dagen som den kommer. Han vet att vad som helst kan hända och att livet kan förändras från en dag till en annan. Sådant man inte räknat med kan inträffa, sådant som gör en lycklig eller olycklig. Olycka var dagen hans barnbarn blev sjuk. Lycka var den där dagen Roger träffade Tove och när de senare fick sina två döttrar Cybéle och Pia Carine, trots att den första är född den 6/6 -66. Skämtsamt brukar Roger och Tove kalla henne för djävulens dotter. Och visst är hon ganska jävlig ibland, berättar de och skrattar.

Livet kan vara upp och ner.

Det kan också äktenskapet.

Flykten i kyrkan var inte den sista gången Tove sprang ifrån Roger. Flera gånger har hon tagit på sig kappan och stormat ut i regnet. Men Roger har bara sprungit efter henne en gång – i kyrkan.

– Jeg vet at hun alltid kommer tillbaka, säger han. ¶